rna tr RR LRRELKREIN————— LL et med handen, har alltid varit mitt älsklingsbarn. Den stormdigre Bounderby blef vid dessa ord röd som en tupp och svällde till den grad, att han tycktes nära att få ett slaganfall. Han kufvade emellertid sin förbittring och sade: Du skulle således önska att behälla henne qvar här någon tid? Jag — jag hade verkligen tänkt föreslå dig, kära Bounderby, att du skulle låta Louise qvarstanna här på ett besök i hemmet och under tiden vårdas af Sissy (jag menar Cecilia Jupe), som förstår henne och eger hennes förtroende. Det vill med andra ord säga, sade Bounderby, i det han ställde sig framför honom ed händerna i fickorna, att du tror att det mellan Lou Bounderby och mig ej finns hvad folk kallar harmoni. Jag fruktar att det för ögonblicket är en brist på harmoni mellan Louise och — och — alla de förhållanden hvari hon kommit genom mig,, var hennes fars sorgsna svar. Hör nu också mig, Tom Gradgrind, sade Bounderby, nu eldröd i ansigtet och stående framför honom med benen vidt åtskilda, händerna djupare i fickorna och håret vildt stående åt alla kanter. Du har nu sagt din tanke, och nu vill jag också säga min. Jag är en Coketownare. Jag är Josiah Bounderby af Coketown. Jag känner tegelstenarne i denna stad och jag känner fabrikerna i denna stad och jag känner skorstenarne i denna stad och jag känner röken i denna stad och jag känner arbetarne i denna stad. Jag känner dem alla mycket väl. De äro en verklighet. Men talar någon med mig om inbillade egene skaper, säger jag alltid denne man, hvem han än är, att jag vet hvad han menar. Han menar sköldpaddssoppa och rådjursstek med en guldsked och längtar att få äka itäckvagn med sex hästar. Det är hvad din dotter vill. Och efter du är af den tanken att hon bör 1å hvad hon vill ha, så råder jag dig att skaffa henne det, ty af mig får hon det aldrig; vet det, Tom Gradgrind!s (Forts.)