Hr Malmborg hade ej väntat någon diskussion, enär han var förvissad att en hvar på förband bestämt sitt votum. Han inskränkte sig alltså att yrka bifall och instämma i hvad br Wern yttrat. Hr Rettig biföll äfven, under tillförsigt att medlen komme att användas på sätt nationens ära och värdighet kräfde. Hr Billström hade redan vid remissen af den kongl. propositionen förklarat sig ej se något skäl att bifalla den begärda förhöjningen af mindre kreditivet, och fann han sig nu; sedan betänkandet blifvit afgifvet, ingalunda befogad att förändra sin mening. Betänkandet upplyste ingenting annat än hvad som förut vore kändt, utan måste man alltså hålla sig uteslutande till propositionen och det densamma bifogade protokollet. Af detta seduare kunde man ej finna annat än att det vore fråga om att sammandraga trupper på enahanda sätt som i är, och att det vore fråga om att upprätthålla neutraliteten. I grundlagen vore emellertid stadgadt att ifrågavarande kreditiv skulle afsättas för oförutsedda händelser; men neutraliteten är ej nägon oförutsedd händelse, utan ett existerande förhållande, och medlen borde således begäras i annan form. Det borde derjemte äfven tagas i betraktande huruvida det i längden, om kriget alltmer utbreder sig, kunde blifva med landets fördel öfverensstämmande att vidhälla neutraliteten. Man sade visserligen, att medlen skulle användas till rustningar, men i sådant fall egde representationen anspråk på att få uppgifvet för hvilka speciella ändamål de skulle utgå. Tal. ville visserligen ej vägra medel till materiel, men han önskade erhälla visshet att de komme att användas för en nationel politik. Han yrkade derföre äterremiss i syftning at hr Gråås reservation. Hr Ekenman förklarade sig anse ingenting kunna vara olyckligare än om regeringen, såsom man yrkat, skulle vara nödsakad höra ständerna innan hon kunde taga sitt parti uti politiska frågor; också hade grundlagsstiftarne förutsett olämpligheten deraf och stadgat ett helt annat förfaringssätt. Med anledning af det misstroende till rådgifvarne hvarom talats, sade sig tal. ej inse huru man kunde fortsätta att variera detta thema, då förhandlingarne vid riksmötet gåfve anledning till en alldeles motsatt slutsats i afseende på det ömsesidiga förhällandet mellan regering och representation. Hvad vore väl eljest som bevisade förtroende, om icke beviljandet af anslag, och sådana hade ju regeringen erhållit. Hr Schwan fann statsutskottet ha ganska rätt deri, att en närmare utredning af de politiska förhållandena ej vore på sin plats vid förevarande frågas bedömande; men dä så många andra uttalat sina tankar om den politiska sidan af saken, och då man hade i så hög grad misstydt talarens yttrande då frågan förra gången förevar, så ville han upptaga den kastade handsken och oförbehållsamt uttala sig säväl om det förflutna som om utsigterna för framtiden. Han ville härvid till en början uppehålla sig ett ögonblick vid de norska förhällandena. Föreningen med Norge fyllde följande dag fyratio år. Fyratio år plägade i allmänhet anses såsom ena mogen älder, dä man hunnit komma till stadga och erfarenhet. Den erfarenhet vi vunnit i afseende på föreningen med Norge gåfve os: visserligen vid handen, att denna förening ej i alio vcre sådan som man kunde önska. Man borde dock på bäda sidor om fjällen ihägkomma att enighet ger styrka. Isynnerhet bör man i Norge ej förgäta, att Norges öde är bestämdt, ovilkorligen föstadt vid Sverges. Tal. hade visserligen hoppats något bättre af Norge än de handlingar man under den närvarande krisen derifrån fått förspörja, förvissad som han var att Sverge ej skulle knussla om stormarne kommo frän vester och hotade Norge. Han var dock förvissad att man på ingendera sidan om fjällen skulle gå derhän att adoptera den belgiska revolutionens grundsats oenighet ger styrka,, utan i stället komma derhän, att för gemensamt bästa draga lika bördor. Flvad nu anginge de yttre politiska förhållandena, så vore det numera, sedan Rysslands planer blifvit afslöjade, ej nägon hemlighet att denna makt ej blott nu utan under sekler sträfvat att få fast fot vid Bosporen. Vore detta vunnet, blefve dess andra steg att skaffa sig en stödjepunkt vid Öresund för att derefter öfver Europa utbreda slaver och slafveri. Vid sådant förbållaude, och dä tal. ej mer vägade hoppas på nägon fred, då man säge alla makter rusta, borde ej det land som ligger bändelserna närmast underläta att vidtaga de åtgärder fosterlandets väl kunde kräfva. Vi borde visa våra efterkommande att vi ej skytt uppoffringar då det gällde landets säkerhet. Neutraliteten hade hittills varit regeringens kloka och välbetänkta politik. Kunde det lyckas för framtiden vidhålla den, vore det mer än tal. vågade hoppas. För alla händelser börde dock Rikets Ständer bevilja medel som kunde sätta oss i stånd att göra oss respekterade af både vänner och fiender samt att, om kriget utbryter, af vära vänner betinga det understöd som för ett kraftfullt krigs fö. rande erfordras. Men huru ville man att en arm som i fyratio år blifvit fränvand fältlifvet, skall kunra med framgäng uppträda i ett aktift krig om den ej förut blifvit sammandragen och öfvad, eiler om den saknade de materiella resurser som betinga segern. Om således vär neutralitet ej kunde längre upprätthällas, om samtliga stormakterna förklarade krig mo Ryssland och iwakter a af andra och tredje ordningen ej heller längre kunde förblifva i overksamhet, så borde det äfven ur financiel synpunkt icke Jemnas oanmärkt, att om vi vore färdiga då det påfordrades, kunde vi betinga oss vida fördelaktigare vilkor än om vi behöfde flera månader för att bereda oss, dä det lätt kunde hända att bundsförvandterna ej vidare brydde sig om oss. — Talaren öfvergick nu till några betraktelser öfver vår ställniog till Ryssland. Vänskapen till denna makt hade varit stor under mer än 25 års tid, men från det ögonblick neutralitetsförklaringen afgafs, var det slut dermed, enär den uppenbarligen var fördelastigare för vestmakterna än för Ryssland. Men icke ensamt i Sverge hade ställningen till Ryssland förändrats. Vi hade sett Österrike, som dock stode i så stora förbindelser till Ryssland, intaga en position, som man mäste förundra sig att Ryssland ej redan besvarat med en krigsförklaring. Blott autokratens sträfvan att i det längsta söka undvika att skaffa sig en ytterligare fiende kunds göra detta förbällande förklarligt. Uti Österrikes och Sverges ställving funnes mycken analogi. Österrike ville rycka Donau och Sverta hafvet undan Rysslands öfvermakt, vi önsksde se Östersjön fri. Hvad herraväldet på hafven betyder bade vi haft tillfälle se under innevarande är. Beträflande åter det inflytande som förhållandet till konungens rådgifvare borde utöfva på beslutet uti förevarande fråga, var tal. af den äsigt, att kreditivets beviljande just skulle innebära den skarpaste lexa för dem; ett sådant handlingssätt skulle utvisa att representanterna intagit en vida honorablare ställning än de, när de, trots allt hvad som inträffat, qvarsutte på sina taburetter. Man hade vidare befarat att ryska sympatier skulle kunna förefinnas hos regeringen. Talaren trodde sig dock kunna pästå, att den som föreställde sig sådant, han hade ej läst Sverges historia. Det hade hittills ansetts säsom en grannlagenhetssak ätt under representationens öfverläggningar ej tala om konungens person. Tal. fann sig dock nu föränläten lemna denna grann!agenhet äsido och uttala den öfvertygelse, att ingen svensk konung vid sina sinnens fulla bruk, att ingen rädgifvarepersonal, hvilken den ön må vare, kunde hysa nägra andra sympatier än dem som pationalkänslan och våra stora minnen föreskröfve. En misstanke i detta afseende vore af den art, att den ej af någon bederlig och rättänkande man kunde hysas. Det är,, fullföljde talaren, med en viss rörelse jag i dag tilltalar eder mina herrar. Den tidpunkt, torde snart komma då vi böra glömma väåra strider och meningsskiftningar för att förena vär. ansträngningar för ett enda stort mål. Tvifvelsutan skulle det derföre gifva ett stöd ät regeringens politik om vi i dag utan votering beviljade detta anslag. Utgången, mina berrar, är ju i alla fall icke tvifvelaktiv. Ett bifall utan votering slhalla oälbarleen mifra racarinoeen mer stvrka så inom