Aftonbladet – 4 november 1854, sida 2

min själ ånyo den gamla striden, som nu blef allt häftigare på grund af alla de orsaker till olikhet, som härrörde från våra två individuella naturer, och som inga allmänna lagar någonsin skola kunna bestämma och reglera, fader, förr än de bli i stånd att visa anatomen hvar han skall stöta in sin knif i min själs innersta gömslor.n Louise, sade han och sade det med bönfallande stämma, ty han kom alltför väl ihåg hvad som förefallit vid deras sednaste samtal. Jag förebrår dig intet, min far; jag beklagar mig ej. Jag har kommit hit i en annan afsigt. vHad kan jag göra för dig, mitt barn? Bed mig om hvad du vill. Jag kommer nu till saken. Händelsen förde då i min väg en ny bekantskap, en man a! det slag hvaraf jag förut ej haft någon erfarenhet, bekant med verlden, med fina manår, glad och otvungen, utan alla anspråk, helt öppet uttalande det förakt för allt, som jag knappt vågat hysa 1 tysthet, nästan ögonblickligen låtande mig förstå att han genomskådat mig och läste mina innersta tankar. Jag kunde icke finna att han var sämre än jag. Det tycktes som en nära fröndskap egde rum oss emellan. Jag undrade blott huru han, som eljest ej bekymrade sig om någonting, kunde anse det löna mödan att hysa så mycket intresse för mig. För dig, Louise? Hennes far hade så när instinktmässigt släppt henne, om han ej märkt att krafterna voro nära att öfverge henne och sett en vild, förtärande eld i de ögon som sågo så stirrande på honom. : Jag säger ingenting om hans förevändning för att erhålla mitt förtroende, Det gör blot! föga till saken huru han vann det, Han vann