Aftonbladet – 4 november 1854, sida 2

henne som om allt som händt sedan den tid, då dessa föremål voro henne välbekanta, icke vore annat än töckengestalterna i en dröm; men småningom, alltsom föremålen blefvo alltmera verkliga för hennes syn, blefvo äf. ven händelserna det alltmera för hennes själ, Hon kunde för värk och smärta knappt röra hufvudet, hennes ögon voro feberaktiga och inflammerade och hon kände sig utomordentligt svag. En besynnerlig, slö likgiltighet hade till den grad bemäktigat sig henne, att hennes lilla systers närvaro ej på en lån stund ådrog sig hennes uppmärksamhet. Til och med sedan deras ögon mött hvarandra och systern närmat sig sängen, låg Louise några minuter och betraktade henne stillatigande och tillät henne att skyggt fatta sin slappa hand, förrän hon frågade: När fördes jag hit in? I går afton, Louise. Hvem förde mig hit? Sissy, tror jag. Hvarför tror du det? Emedan jag fann henne här i morse. Hon kom inte till min säng för att väcka mig, som hon eljest alltid gör, och derföre gick jag att söka upp henne. Hon var inte heller å sitt rum, och jag sökte henne öfverallt i uset, tills jag fann henne sitta vid din säng och badda ditt hufvud. Vill du att jag skall be pappa komma hit? Sissy sade att jag skulle låta honom veta när du vaknade., Hvilket strålande ansigte du har, Jane ! sade Louise, då hennes unga syster — ännu helt blygt — böjde sig ned för att kyssa henne. Har jag? Det är så roligt att du tycker så, Det har jag visst att tacka Sissy för. Den arm Louise börjat slingra om hennes hals drogs tillbaka, . Du kan nu, om du vill, säga pappa at