Aftonbladet – 3 november 1854, sida 3

kallade medicine doktorerna Böttiger, Westerqvist, och Abelin, t. f. förestånderskan vid Pro Patria Engholm, sköterskan derstädes Lovisa Färnström, hvilka tillika med flera vittnen som denna dag icke hunno afhöras fingo aflägga vittneseden. Hr doktor Böttiger vidhöll sin uti poliskammaren gjorda berätielse som nu för honom upplästes, och hvilken innehöll: attsedan mannen Samuelsson måst föra hustrun, ehuru sjuk, från Pro Patriar till hemmet, ha!e vittnet på kallelse infunnit sig hos Samuelsson och då funnit henne så sjuk att han förordnat om hennes forslande till lasarettet. Den 10 April hade hon derstädes blifvit intagen och den 15 April aflidit. Ar doktor Wetterqvist, hvilken i egenskap af underläkare å lasarettet skött hustru Samuelsson, afgaf ätskilliga upplysniogar om hennes sjukdom, samt intygade att endera mannen eller ock hustru Samuelsson, då de anländt till lasarettet, uppgifvit, att sjukdomen uppkommit gerom bristande tillsyn och vård å Pro Patriav. Hr doktor Abelins vittnesmål, hvilket endast rörde hustru Söderberg, upprepades af honom och var följande: instrumentmakaregesällen Söderberg hade infunnit sig hos vittnet och uppgifvit att hustrun som dagen förut efter en förlossning blifvit utskrifven från Pro Patria, och äterkommit till hemmet, insjuknat och hade svåra plågor i underlifvet och benen. Hr Abelin hade då besökt hustru Söderberg och funnit henne ha inflammation i underlifvet samt en utbildad svulst å högra benet, hvilken förorsakat att äfven en del af benet angripits af inflammation. Vittnet hade derefter skött henne i två dagar, hvarefter doktor Anjou under vittnets frånvaro å en resa öfvertagit vården om henne. Efter återkomsten hade hr Abelin åter börjat att sköta hustru Söderberg. Sedan hon, efter sju veckors sängliggande, kunnat, ehuru haltande, lemna sitt rum, hade hon, som dels genom: sjukdomen, dels derigenom att under tiden två af hennes barn aflidit, dels ock emedan mannen genom äkomma i ett finger icke haft nägon arbetsförtjenst, kommit i en högst bekymmersam belägenhet, infunnit sig hos hr Abelin och, förevisande en klagöskrift ställd till sundhetskollegium öfver den vanvårdnad hon rönt ä lasarettet och hvilken skulle förorsakat hennes lidande, begärt att doktorn skulle lemna henne ett intyg öfver hennes tillstånd och den sjukdom hvaraf hon varit besvärad. Ar Abelin hade då emottagit inlagan, men förklarat att han ville tala vid hr Retzius innan han utfärdade läkareattest. Er Abelin hade också anmält förhälJandet för hr lifmedikus, men denne hade invändt: det vet jag ej af, ty jag var sjuk under tiden Jr Retzius hade emellertid lofvat att hos förestånderskan Döhle göra sig underrättad om: förhållandet. Sedan förhör blifvit hållet med fru Döhle, hade hr lifmedikus kommit till den öfvertygelsen att Döhle verkligen gjort sig skyldig till försummelsen att icke vå hustru Söderbergs begäran tillkalla läkare vid sjukdomens första utbrott, och derföre ansåg sig hr lifmedikus böra ålägga Döhle att till Söderberg för hennes lidande utgifva en skälig ersättning, dock med vilkor att hon vore billig i sina pretentioner. Hustru Söderberg hade, på hr Abelins tillstyrkan, infunnit sig å Pro Patria, men ingen förlikning kunnat åvägabringas, emedan hr lifmedikus Retzius: ansett sig icke kunna ålägga Döhle högre ersättningsskyldighet än 20 rdr rgs. Hustru Söderberg hade fordrat 75 rår rgs. Hr Abelin hade uppmanat Söderberg att taga hvad bon kunde få, emedan hon efter all anledning icke på laglig väg kunde bli tilldömd någon ersättning. Någon förlikning blef emellertid ieke uppgjord. På domstolens fråga huruvida doktor Abelin ansäg hustru Söderbergs sjukdom kunnat häfvas, i händelse hon genast efter upptäckten af en bulnad å benet erbällit läkarebiträde, svarade hr doktorn, att han icke kunde bestämdt säga det, ty efter dylika sjukdomar följde beklagligtvis oftast döden. Hustru Söderberg invände, att hon förmodade det sjukdomen spridt sig upp till underlifvet derigenom att, sedan det gått h5l på bulnaden å benet, fru Döhle genast bringat såret till läknad, medelst anbringande af en talglapp ä hälet. Tillkallad läkare skulle, enligt Söderbergs förmenande, hafva vidtagit motsatt åtgörande. T. f. föreständerskan Engholm blef nu förekallad och erkände att hustru Samuelsson varit sjuk då hon forslades från Pro Patria, den 8 April. Hustru Samuelsson hade, kommen på bättringsvägen, ädracsit sig en stark förkylning. Hr Retzius hade föreskrifvit två spanska flugor, men hustru Samuelsson hade icke kunnat förmäs låta pälägga sig mer än en. Då hr Retzius derefter infunnit sig 8 Pro Patria, hade han blifvit mycket ond öfver att hans ordination icke blifvit åtlydd, samt i stränga ordalag yttrat till bustru Samuelsson, att den, som icke ville lyda hans ordination, genast skulle bort och aldrig få komma igen. Mannen härom underrättad, hade också nödgats afhemta sin hustru, ehuru hon, såsom doktor Böttiger intygat, haft stark feber då hon kom hem till sin bostad. Sköterskan Fernström vitsordade bland annat äfven sanningsenlighbeten af denna dr Retzius befallning, som haft till följd att hustru Samuelsson hals öfver hufvud mäste, ehuru sjuk, uti kylig väderlek forslas den länga vägen från Norra Badstugatan till Kungsholmen. I anseende till den redan långt framskridna tiden på dagen, afbröts undersökningen och kommer att fortsättas nästa onsdag. — För rädhusrättens 5:te afd:s förhandlingar sistl. gärdag, som slutade först kl. 5 e. m. i anseende dertill att handläggning förekom af säväl ransakningen angkäende det falska testamentet som stölden af en vexel frän konsul Eneqvist, skall i morgon redogöras. Emellertid bör nämnas att i går, på äklagarens yrkande i sitt afgifna slutpästående, spräkläraren Semmy Hirseh Levisson förklarades skyldig träda i häkte.