Aftonbladet – 3 november 1854, sida 2

oationens meniog. Men hvem skall uttrycka den? Är det tidningarne eller folkets representanter? Rikets Ständer hafva ingen rätt att fordra reda för reseringens politik, ty det är regeringens ensak att deri besluta. Man har fordrat detta kreditivs höjande, på det att konungen ej mätte genast behöfva kalla ihop rikets ständer, då de nu redan varit öfver ett år till-sammans. Tal. önskade frågan snart ttan mycket ordande afgjord, och uppmanade vördsamligen och vän. ligen till bifall. Frih. Rehbinder ville se frågan endast ur ekonomisk: synpunkt, med anledning af hvad hr Hjerta yttrat. om lagsökningarne och fattigdomen. Talaren ville: erinra, att hans erfarenhet som domare gifvit honom: vid handen, att lagsökningar till ganska stor del härleda sig mindre från oförmåga än frän rent slarf, för: alt begagna rätta ordet, och bevisa säledes icke fattigdomen. Landets ställning är, enligt talarens omdöme, ovanligt god, ja sådan att den kanske aldrig någonsin varit förmänligare(!). Riket har utskeppat betydliga qvantiteter af såväl säd som bergsoch skogsprodukter, och till riksbanken komma med hvarje ångbit stora summor i silfver. De medel, som landet sålunda, i följd af neutraliteten, erhållit, bör det. kunna använda för sin ära. . . . Hr Tersmeden, N. F.: Jag instämmer i de äsigter, som här uttryckts af den talare, som öppnade: diskussionen, likväl med den reservation, att jag ej i likhet med hvad han i viss män synes hafva gjort, vill göra saken till kabinettsfråga, enär den enligt min tanke ligger utom och öfver frågan om en ministörförändring. Oförhindrad af konsiderationer, hvilka afven af det aktningsvärdaste slag här möjligen hos mången ledamot kunna binda ord2t fast vid det mest fosterländska hjerta, har jag ansctf mig böra uttala min opinion i detta grannlaga Ämne. Frågans 1 Ic är i fullaste bemärkelse outredt. Då ord vanligen lära ha till ändamål att uppenbara ef en 05? PYRAA de här snarare ha begagnats att dölja en sädan, 28 statutskottets motiver förefalla i detta afseende ha ? dunkla som den kongl. propositionens. Menas med uttrycket sjelfständig ställning förhällandet af er neutralitet, erkänd eller hotad, så lära i förra fallet inga större anslag böra komma i fråga än de redan gifna, i sednare fallet återstår att tillse ifrån hvilket håll hotelserna komma. Komma de från öster, så blir frågan helt enkelt den om rustningar till försvar ; hotas vi åter från vester, så är det omöjligt att inse, hvad en väpnad neutralitet skulle kunna uträtta emot verldens största sjömakter, för hvilka det ej lärer blifva synnerligt svärt att i grund förstöra vär handel. Hade den till nationens ombud afgifna fordran eller fråga uppställts i den form, att den tydligen afsett medel till rustniagar för ett möjligen inträffande krig,, så bade meningarne om svaret sannolikt ej blifvit delade, och den enligt min öfvertygelse ogrundade farhägan för en neutralitet liktydig med ett maskeradt förbund på förband undanröjts. I sin nuvarande form kan den lätteligen misstydas att vara ett anspråk på ett blindt förtroendevotum i ändamäl att visa de främmande huru lätthandterliga vi äro. Östern och Vestern äro inbegripna i en vidtutseende kamp: Sverge är genom sitt geografiska läge stäldt emellan bäda. Ögonblicket torde snart vara inne att visa huruvida vi hylla österns eller vesterns ider. Omätligt är det moraliska ansvar, som hvilar på den högste jordiske ledaren af våra öden; men äfven vi bafva ett moraliskt ansvar, att uttala sympatierna hos det folk hvars representanter vi äro. Icke emot anslaget eller emot dess belopp, utan emot dess form har jag yttrat mig; emedan denna form är af vigt just till följe af nämnde sympatier. På sin konungs uppmaning att — om fred ej kan bibehållas — rustaå sig för det möjligen inträffande kriget, har svenska folket nu som fordom ej mer än ett svar att gifva: ett, om ock med tunga offer förbundet, dock gladt, manligt och förtröstansfullt ja. Det är för beredandet af en möjlighet att erhälla motiver, som kunna läggas till grund för ett sådant svar, det är endast af detta skäl som jag röstar för återremiss. Hr Dalman anhöll att få erinra, det hans yttrande vore orätt uppfattadt, då man derifrån dragit den slutsats att han ville göra denna fråga till en kabinettsfråga. Sådant hade icke varit hans afsigt och han hade dä icke gått till väga på sätt som skett, d. v. s. tillstyrkt de begärda medlen, sävida ändamålet för deras användande öppet uppgåfves, nemligen ett annat ändamål än det som uppgifvits istatsrådsprotokollet af truppsammandragningar och örlogsflottans öfringar i Östersjön, för hvilka talaren icke ansåge några extra anslag behöfliga utöfver dem som redan finnas tillgängliga. Under diskussionen hade man likväl, besynnerligt nog, frän de tvenne ledamöter af konungens rädkammare, som yttrat sig, icke hört nämnas ett ord om detta ändamål. Tvertom hade hr Gripenstedt ordat om behofvet att anskaffa hästar för artilleriet och trossen, att erhälla sjukvårdsattiralj för armeen m. m. d., äfvensom både han och frih. Palmstjerna sagt, att man ännu icke kunde bestämma hvartill medlen komme att behöfvas emedan sådant berodde af ännu oskedda tilldragelser. Om samma språk blifvit fördt i statsrådet, så hade troligen propositionen mött vida mindre motstånd än nu, då man verkligen uppgifvit ett specielt ändamäl, hvilket icke häntyder på några slags rustningar eller framtida tilldragelser, utan endast på förnyandet af den förflutna sommarens militärskädespel. Talaren trodde likväl att då Rikets Ständer stå färdiga att bevilja hvad som erfordras till rikets deltagande i den stora kamp som föregår i Europa, och då sjelfva oppositionen går in på attlemna dessa medel till dispossition af rådgifvare, hvilka hon ieke skänker sitt förtroende, det icke vore för mycket begärdt att regeringen visade något mera öppenhet och förtroende i sina meddelanden till ständerna i en fråga af så stor vigt. Hr v. Hartmansdorff hade ansett det icke vara tillständigt att fråga regeringen mot hvem de tilltänkta rustningarne vore ämnade. För sin del hade talaren ej gjort en sådan fråga eller äskat svar derpå. Han ansåge sig ej heller behöfva detta, ty omöjligen kunde han föreställa sig att en svensk konung eller svenske män vid hans rådsbord, de må i öfrigt ega hvilken politisk trosbekännelse som helst, skulle ens komma på den tanken att rusta för att direkt bistå Ryssland, eller rusta mot någon annan, för händelsen af ett krig. Talaren hyste i detta fall fullt förtroende till konungens fosterländska politik. Han hade således icke begärt att få veta något annat än, om medlen verkligen äskas för rustningar; han trodde sig då icke behöfva vidare fortsätta sina frågor. Men då han icke erhällit ett öppet svar på denna fräga, måste han fortfara i sin anhällan om återremiss. Innan han slutade ville han likväl tacka friherre Palmstjerna för den upplysning han behagat lemna i afseende på Norge, hvaruppå talaren, ehuru han icke sjelf kände detta förhällande, dock ville förlita sig. Han bad äfven friherren vara öfvertygad att de yttranden, som angingo chefen för finansdepartementet, icke syftat pi att anfalla friherre Palmstjernas oförvitlighet såsom embetsman. Talaren hade vid detta lika litet som vid något annat tillfälle yttrat sig om något annat än hr friherrens politiska tänkesätt och åtgärder, hvilka han för sin del icke kunde gilla. Friherre Palmstjerna kunde ej dölja sin förvåning öfver att man ensamt ville fästa sig vid ordalagen i det statsrådsprotokoll, som vore. bifogadt den kongl. propositionen, och icke på ordalagen i sjelfva propositionen, hvilka voro vida mera omattande och afsåge alla de mått och steg, Lestående vare sig i rustningar eller andra ätgärder, som kunde anses nödvändiga för att bevara rikets sjelfstöndiga ställsing. Bestämmandet häraf berodde på H. M. Konungen; och cheten för finansdepartementet hade endast haft till skyldighet att hos konungen anmäla att tillräckliga medel saknades, derest nägra utomordentliga utgifter skulle komma i fräga. Slutligen yttrade hr friherren att han hoppades att hr Hjerta, efter de motiver han anfört, voterar för det begärda kreditivet. Grundlagen föreskref ändamålet för dess användande, nemligen rikets försvar, och till något annat ändamäl kommer det med all säkerhet icke att användas. Hr Gripenstedt ville blott tillägga att en makt, oo sl intaga an fact ställning måsta ova madatl