Aftonbladet – 3 november 1854, sida 2

RIKSDAGEN. Biskussion hos Ridderskapet och Adeln den 1 November om kreditivfrågan. . (Slut från gårdagsbl.) Frih. C. Aterhjelm. I motsats till den , förste talaren yrkade friherren bifall tiil utskottets betänkande. 63 4 regeringsformen fäster intet annat vilkor för användandet af det s. k. lilla kreditivet, än att ena delen deraf skall afse rikets försvar och den andra delen skall användas för högst vigtiga och angelägna ändamål, och att statsrädets ledamöter skola höras. Derjemte förordnas att Rikets Ständer skola anslä en för samma kreditiv tillräcklig summa. Ingen annan än den, som leder den högsta politiken, kan bedöma, hvilken summa som är tillräcklig. Det bar hittills varit 1 million. De nuvarande politiska förhållandena göra det nödigt att det nu bestämmes högre. Då det skall användas till försvarsanstalter, och man vet att dessa ej kunna göras i ett ögonblick, så är nödigt att regeringen får det begärda kreditivet att disponera. Det af förre talaren yrkade meddelande skulle endast tillfredsställa nyfikenheten, blifva gagneligt för rikets fiender och komprometterande för regeringen. Säsom ledamot af hemliga utskottet kunde friberrn ej annat än med tacksamhet erkänna att rikets politik förts i fullt fosterländsk anda. Och hoppades talaren att hvad Konungen en gäng yttrat: vatt svensk konung ej förgäfves vänder sig till svenskt folk, skal bär finna sin tillämpning. Hr Ribbing, A.: För min del vill jag ieke äter ingå i den nu väckta frågan om egenskaperna hos konungens rädgifvare, vidare än att åberopa hvad jag under dechargefrågans behandling yttrade. Nu, då frägan är om kreditivers beviljande, är dock en stor sak att vara, som jag är, öfvertygad om oegennyttan och redligheten hos dem, som emottaga de anförtrodda medlen. Sju ledamöter inom statsutskottet hafva reserverat sig, icke emot beviljandet af den summa, en och en half million, som Kongl. Maj:t begärt till förhöjning i kreditivbeloppet, utan mot dess fördelning, samt bestridt, att hela beloppet skulle läggas på det mindre kreditivet, utan iakttagas samma förhällande som förut varit vanligt, eller att blott en tredjedel skulle vara för krigsrustningar och två tredjedelar förvaras till dess det gällde på allvar att krig skulle förklaras och Rikets Ständer sammankallas; och 2:ne andra reservanter hafva bestämdt uttalat den mening, att icke vilja, genom lilla kreditivets förhöjning, sätta regeringen i tillfäl!e att uppskjuta med Rikets Ständers sammankallande, när krig på allvar komme i fråga. Likasom värdet af en gåfva egentligen ligger i det hjertelag, hvarmed den gifves, så synes mig ock anslagssummors belopp icke bestämma deras vigt, utan den enhällighet, den anda, hvarmed de beviljas; och säkerligen har icke regeringen missförstått hvarken det enhälliga ja, som från detta rum lemnats till hvad Kongl. Maj:t för rikets krigsbehof begärt, ej heller de likaså öfverensstämmande beslut om dessa angelägenheter, som de öfriga stånden fattat. Skulle jag, lika med sistnämnde reservanter, hysa något tvifvel om, att regeringen ville förena sig i sträfvanden för folkens frihet och rätts, sä skulle jag ock, lika med dem, vilja sätta henne i nödvändighet att, då ett afgörande steg skall tagas, äter sammankalla Rikets Ständer, och det kunde visserligen då vara skäl att betänka sig, innan man bifölle kreditiv-anslaget; men lika så viss som jag vill vara, att den som inom oss uppvuxit, får bära ett Fingalssvärd när det gäller, lika viss som jag är, att han känner sitt eget folks frändskap, vänskap och ingångna brödralag med andra folk, känner deras historia och deras gemensamma deltagande i striderna för ljusets och den sanna fribetens sak, lika litet kan det falla mig in att tvifla derom, på hvilken sida han vill ställa sig och svenskarne. Jag, för min rioga del, beviljar äfven detta anslag. Ansvarets börda för dem som vilja taga det om hand ökas väl deraf, men mitte förtroendet, hvarmed det lemnas, lätta den! Jag beviljar nu, för att en gång, när det på allvar gäller lemna honom och dem, som skola utföra vår sak, kreditiv på hvarje skillivg jag eger, ja än mer; men det kan vara tids nog att säga det då. Fr Gripenstedt. Sjelfva uppställningen af en fråga är högst vigtig. I detta afseende har utskottet riktigt förfarit, emedan det motiverat behöfligheten af det lilla kreditivets förhöjning. Tal. ansåg det ej nöd