Aftonbladet – 3 november 1854, sida 1

mA HÖ mm mo sm AO KK AA AA, öfver Sollebrunn, afgå Onsdagar, kl. 9 f. m., från Diligence-Kontoret i huset J4 ö vid Clara Södra Kyrkogata. Ankomma till Göteborg Söndagar, till Helsingborg Tisdagar och till Stockholm Thorsdagar. STOCKHOLM, den 3 Nov. Kreditivfrågan har i dag blifvit genom tre stånds beslut afgjord, sedan borgarståndet efter :en nära fem timmars varm diskussion och efter votering med 39 röster mot 15 bifallit utskottets tillstyrkarde betänkande. För attförklara denna stora majoritet behöfver man veta att i sista stund, dagen före det väntade men uppskjutna afgörandet af frågan förliden onsdag meddelades åt ett stort antal bland borgarståndets medlemmar förtroliga upplysningar rörande användningen af den begärda kreditivsumman, och den politik för hvars iakttagande hon blifvit begörd, af så vidsträckt art, atten del af oppositionens medlemmar förändrade sin förra öfvertygelse och röstade för bifall. Att det mottagna förtroendet emellertid ej till fredsställde alla, eller att den form hvari-det: gafs icke kunnat af dem godkännas, visar sig af omröstningen. Under sådana omständigheter måste minoritetssiffran synas temligen betydlig. Man måste på vederbörlig ort hafva varit bra säker på ett afslag från borgarståndets sida, för att taga sin tillflykt till en så ovanlig, och mot alla konstitutionella begrepp stridande utväg. Vi beklaga, för den första statsmaktens eget anseende, att en sådan väg någonsin kunnat beträdas. Grundlagen känner ej några meddelanden direkt från högsta makten till enskilda representanter, så att säga bakom riksdagens rygg, men det oaktadt har saken beklagligen blifvit praxis i flera generationer af styrande och styrda, och det är fara värdt att seden rotfästar sig ännu mer, till förfång för regeringens anseende, till det mest kränkande obehag för regentens person, och till uppenbar anstöt för allt konstitutionelit godt skick. Anspråken på direkta meddelanden växa hos de enskilda representanterna i samma mån man å andra sidan oftare tar sin tillflykt till deras medgifvande. Vi tänka oss möjligheten af en framtida riksdag, vid hvilken de folkvalda ståndens sjelfständiga hållning i motsats mot de privilegierade ståndens alltid påräkneliga medgörlighet gör regeringen bekymmer. Vi antaga nemligen att denna regering, genom sin sammansättning eller sina antecedentier förlorat landets förtroende. Vi antaga att regeringen begärt stora anslag för genomförande af en politik, hvars grundsatser för representation och folk omsorgsfullt fördöljas. Vi antaga vidare att de folkvalda stånden icke vilja ge pengar åt de dåvarande rådgifvarne, utan endast åt sådana, för hvilkas skicklighet, fosterlandskärlek och politiska klokhet landet kan hysa fullt förtroende, men attregenten å sin sida af en eller annan orsak beslutat att bibehålla dem, nationens önskningar till trots. Hvad sker då? Regeringen behöfver penningarne, men kan ej få dem. Det ligger så nära att underhandla med enskilda inflytelserika riksdagsmän. Man börjar med någon hufvudperson i något utskott, smickrar honom och ger honom omfattande förtroenden, och detta hjelper för en gång; men snart behöfves mera pengar, och regenten behöfver åter träda emellan med så till sägandes sin proprie borgen för sina rådgifvares tänkeoch handlingssätt. Han behöfver bestämma öfver majoriteten i ett af de oprivilegierade stånden, och väljer dertill till ex. borgareståndet, både derföre att detta anses mindre svårhandterligt, och att det för utlandet, ehuru temligen oförskylladt, kommit att gälla såsom representant för Sverges upplysta medelklasser. Han kallar till sig en af dess anseddare oppositions-ledamöter, han bekänner för honom sina tänkesätt, förklarar sina planer, ger försäkringar i afseende på sina förhållanden till främmande makter, och uppdrager slutligen åt den tillkallade representanten att meddela innehållet af det höga samtalet åt ett trettiotal eller så af sina ståndsbröder dagen före den afgörande voteringen. Följden blir att denna vinnes, men det är ej allt, och regeringen har i sjelfva segern lidit ett betänkligt nederlag. Den har visat, att den ej kunde: erhålla ett anslag utan att en person trädde eme!lan såsom böneoch löftesman, hvars höga ställning i samhället börde förbjuda hans inblandning i dylika affärer. Underhandlingarne kunna ej döljas: det transpirerar, att ett halft riksstånd fått mera förtroende under en timma än kanske hemliga utskottet under en hel riksdag. Detta förtryter junkerväsendet och prelaturen, och de framsticka sina servila hufvuden och Klaga med vingårdsmannen i bibeln: pvsi, vi hafva arbetat och voterat för dig hela dagen, och dessa upproriska oprivilegierade komma först i ellofte timman, och likväl låter du dem veta mera än vi På detta sätt sprider sig en ande af mutineri bland sjelfva de fromme, under det att det öfriga folket tar en betänkligare åsigt af saken. De med det särskilda förtroendet lyckliggjorda borgare-representanterna vända hem tillbaka; deras kommittenter fordra med rätta att få veta orsaken till deras förändrade handlingssätt, och sanningen måste fram; de höga orden citeras, reciteras och kommenteras, de kungliga åsigterna kriticeras, och sluet blir, att förtroendet till grundlagens upprätthållande hos massan af folket blifvit skakadt, att ingen trygghet mera finnes för att less former skola iakttagas, att dess värdignet skall blifva bevarad. Hvad åter sjelfva hufvudsaken beträffar, sunna vi nu derom fatta oss helt kort. Om ifven utgången i borgarståndet blifvit en annan, ir det troligt nog att vid förstärkta statsut;kottets votering det utaf regeringen åsyftade esultatet kunnat tillvägabringas. Men denopposition som gjort sig gällande mot medlens beviljande i dess närvarande form — mot beviljande deraf för möjligheten af ett krig har ntet motstånd från något håll försports — var emellertid haft den nyttan med sig att framalla, i någon mån åtminstone, den öppenhet som man med förtrytelse saknade i den konö