Aftonbladet – 2 november 1854, sida 1

möjligt att ej komma då jag visste att du var ensam? Ja, häng hufvudet för att göra dig så myc: ket intressantare; jag kan ej förstå hvad de se deri när du håller det upprätt,, tänkte mrs Sparsit, men litet anar du, min innerligt äl. skade, hvems ögon du nu har fästade på digt Att hon hängde hufvudet var fullkomligt, sannt. Hon bad, hon befallde honom att men vände hvarken sitt ansigte mot hon eller höjde det från marken. Och likväl var det märkvärdigt att se hur hon satt så stilla som den älskvärda damen i bakhållet någori sin sett henne sitta. Hennes händer lågo i hvarandra som en bildstods, och sjelfva tonen hvari hon talade röjde ingen ängslan eller oro. Alskade Louise, sade Harthouse; mrs Sparsit såg med hänryckning, att hans arm slingrade sig om hennes lif; vill du inte tåla mitt sällskap en liten stund? ? Icke här., a Hvar då, Louise ?? pIcke här., Men vi ha så kort tid att vara tillsammans, och jag har kommit så långt ifrån och är dig så hängifven och så olycklig. Aldrig har en slaf varit så hängifven och så grymt behandlad af sin herskarinna. Att ha väntat en sol varm välkomsthelsning och mottagas på detta iskalla sätt, det är hjertslitande., Behöfver jag upprepa att jag vill bli lenics nad ensam., : Men vi måste träffas min dyra Louise. Hvar skola vi träffas? 5 De foro begge upp. Äfven lyssnerskan för upp, slagen at sitt samvete, ty hon trodde att ännu en lyssnare befann sig bland träden, Det var blott regnet som började falla i tunga droppar. f Skall jag om några minuter rida upp till gården i den oskyldiga tron att dess herre