Aftonbladet – 2 november 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 2 Nov. Utrikes Horrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 30 Okt. I Tyskland rustas till en stor rysk intrig, hvarpi jag icke nog tydligt och tidigt trodde mig kunna väcka er uppmärksamhet. Till en början endast några få förklarande ord. I mitt bref af den 21 Okt, har jag försökt att redigt framställa det sista stadiet af de preussiskt-österrikiska underhandlingarne. I grunden hade Preussen ingenting medgifvit. Dess reserver hade borttagit kärnan af dess medgifvanden. Det påstår ännu alltid attsedan ryssarnes utrymmande af Donaufurstendömena finnes ej längre den omedelbara förpligtelse å Preussens sida att understödja Österrike, som förutsättes i art. II. af Apri!fördraget. Preussiska regeringen hänger sig fast vid den juridiska exceptionen och bevisar med kontraktet i hand att dess förbindelser för Preussen ej längre ega bestånd. AttPreussen såsom europeisk stormakt, såsom medundertecknare af Wienerprotokollen, har en uppgift att fylla äfven oberoende af Aprilfördraget (om vi ett ögonblick för bevisets skull uppfatta det i preussisk anda), att Preussens enskilda och de allmänna europeiska intressena i denna fråga sammanfalla, derom tycks man i de ministeriella rymderna icke hafva någon aning. Deraf härleder sig äfven den förundransvärdt inskränkta, trångbröstade hållningen viså-vis de fyra garantierna, vid hvilka prutandet och knogandet ännu icke nått sitt slut. Två garantier! Nöj er åtminstone med två garantier; hvem tar två garantier, hvem bjuder mer, ingen under,, — och auktionsklubban smäller. Edra läsare tackade mig förmodligen om jag läte bero vid denna diplomatiska kasuistik och företoge mig att gifva dem några förtroenden angående sjelfva kärnan af saken. Såsom bekant hafva i förra veckan Saxens och Bäjerns ministrar bit ankommit, och sedan deras ankomst har en flod af rykten öfversvämmat den tyska pressen, hvilka till största delen blott bevisa huru ringa politisk bildning finnes i den offentliga meningen i vårt goda Tyskland, och huru den finner mer behag i politiska skandaler och diplomatiskt salongsprat, än i ett klart och lugnt bedömande af sakernas ställning. Jag ber om ert tålamod och er uppmärksamhet för ännu några ögonblick. Jag kommer genast till den ryska intrigen, men måste ännu förutskicka nägra ord för att tydliggöra den. Det står fast, att den förra Bambergerkonferensen, under händelsernas påtryckning, som det alltid blifvit er förutssgdt, vändt sig till Österrike. Om denna makt, enligt förklaringen af den 1 Oktober, hade genom ett särskildt andragande vid förbundsdagen föranledt en votering, hade det ostridigt fått majoriteten för sig. Preussen hade blifvit öfvergifvet af sina närmaste bundsförvandter och lemnadt allena med det ryska Mechlenburg och med sin under alla omständigheter tillförsäkrade bundsförvandt, det lilla Anhalt. På detta sätt hotadt med fullkomlig isolering vände sig Preussen till Österrike, och genast förmärktes ett annalk nde, ett försonligare språk mellan de båda kabinetterna. Men på samma gång gjorde Preussen nya framställningar i Petersburg och yrkade, med häntydning på Tysklands affall, återigen och med eftertryck på att Ryssland skulle antaga de fyra garantierna. Sådan är sakernas ställning och på ytan ser allt bra ut. Det faller af sig sjelft att