Aftonbladet – 1 november 1854, sida 2

nummern. vid förra veckans slut till 106, af bvilka 4 hade kolera. Under veckan hade inkommit 7 kolerapatienter. — På stora barnhuset: lindriga diarrheer; ett fall af ros och ett af strypsiuka, — Barpsjukhuset: sjukoummern för dagen 31. Inkomne: fall af frossa och ögoninflammation. — Bland de fattiga: diarrheer, sor, katarrher, rheumatismer, nervfebrar, In nmationer, kikhosta och kolera. — I fängelserna: diarrhåer, frossor och eti fall af kolera. TEATER. MINDRE TEATERN: Fransmän och Ryssar, skådespel i 5 akter, med melodramer och kupletter, bearbetning från franska pjesen nLes Cosaquesn, musisen komponerad af J. A. Söderman J:r. Civilisationen har ju dragit i härnad mot barbariet, striden rasar ju mellan den vesterländska byfsningen och det österländska slafveriet, man vadar ju i blod bland den Tauriska halföns klippor, och likväl, hvem skulle tro det, äro Kossackerna på högsta modet i Paris. Ja, trots allt det rysshat vi sjelfva insupit redan med modersmjölken, trots alla våra så mycket omordade vesterländska sympatier, voro vi hardt nära deran attäfven här få bevittna något dylikt. Men, tack vare den förträffliga neutraliteten, som söker så behändigt lotsa sig fram i rätta farleden mellan stundens Secylla och Charybdis, Kossackerna fingo icke komma upp, i Stockholm. Då man är neutral, får man ej visa sig partisk mot någon, detta insågo våra vederbörande genast då hr Stjernström ville skaffa äfven oss Kossackerna på halsen. Men hvilken lag kan icke kringgås, hvilken princip kan icke tummas efter omständigheterna! Ej ens neutralitetsprincipen gör något undantag från denna principernas bedröfliga tumbarhet. Ty hur det är, sågo vi Kossackerna i måndags afton på Mindre teatern. På affichen stod dock Fransmän och Ryssar,, och båda parterna njuta således lika rätt, eller med andra ord, man är fullkomligt neutral — på affichen. Vi började med att säga, det Kossackerna varit på högsta modet i Paris. Vi fingo i går klart för oss anledningen dertill. Det skådespel som bär detta namn, är egnadt att anslå de mest ljudande strängarna i fransmäns bröst: fosterlandskärlek, nationalkänsla, krigarestolthet, härmndbegär. Nåväl, äfven vi ha så mycken anledning att, då det gäller kossackerna, vara känsliga för samma intryck som fransmännen. Hvad under således om samma maningar finna samma genljud vid Mälarens stränder som vid Seinens, hvad under om kossackerna — hvad säga vi, om fransmän och ryssar, blifva lika mycket på modet i Sverges hufvudstad som i Frankrikes. Vare. dermed icke sagdt, att vi anse;det ifrågavarande stycket såsom något särdeles utmärkt konstverk. Det har visserligen förutom sin syftning äfven åtskilliga. andra goda sidor, men det har äfven många svaga. Det är på flera ställen verkligt rörande, men dock upprörande på ännu flera; det har flera sanna partier, men äfven många öfverdrifna och mindre naturliga. Der förekomma flera vackra scener af dramatisk effekt, men också fiera bullrande och temligen osköna. Man tor1e dock böra förlåta det folk, som ännu har i fri. kt minne kossackernas våldgästning 1814, och som så nyligen sett Menschikoff i syrtut inför Abdul Medjid, om det i hvarje noskovit ser en rå tyrann eller en kryinde slaf. Icke må man heller räkna så oga om i en tidpunkt som denna de fosterindska maningarna bli något varmare än van. gt, eller om den franska storordigheten och den franska nationalfåfängan framskymta mer än kanske eljest tillbörligt vore. Sådant kan knappast klandras hos en nation som just är sysselsatt att till sina gamla lagrar fläta nya, friska, af sällspord skönhet; Författaren har emellertid haft nog taktatt lägga de stora orden, dock parade med modig handling, i gemene mans mun, hvaremot en äkta fransk ridderlighet uppenbarar sig hos de officerare af högre rang som han låter i stycket uppträda. Scenen är förlagd till 1814 i staden Troyes vid den tidpunkt då ryssarne öfversvämmade Frankrike. Folkets och de gamle krigarnes raseri deröfver och deras uppresningar mot fremlingarna utgöra stoftet för det politiska af intrigen, hvilken sammanbindesmed några enskildes dermed i gemenskap stående öden. Spelet är lifigt och raskt sådant stycket kräfver, med undantag endast af det tillfälliga missödet att till följd af mill Lindmans: insjuknande hennes rol måste från scenen uppläsas af.en annan skådespelerska, hvilket naturligtvis ej kunde undgå att göra ett i viss mån störande intryck. Hr Stjernström, såsom den på samma gång sluge och varmhjertade sergeant Duriveau; hr Kinmansson såsom den högsinnade och för fosterlandet glödande kommendanten Maurice, och hr Lagerqvist såsom soldaten Panel vunno isynnerhet förtjent bifall. Vi antaga att kossackerna, i hvad på skådespelarne ankom, framställas natursannt: Den Stjernströmska truppen har haft tillfälle på närmare håll studera dem. Fru Kinmansson samt mamsellerna Lindmark och Kindahl fylla förtjenstfullt sina platser; den sistnämnda utmärker sig isynherhet genom ett vackert mimiskt spel. Vi behöfva väl slutligen knappast tillägga ätt den fullsatta salongen i förgår genljöd åf de mest stormande bifallsyttringar vid hvarje anslående hänsyftning, vid hvarje fosterlänskt ord, vid hvarje modig handling. Emellertid fanns någon som ej delade den allmänna entusiasmen. Då fransmännen svuro död åt kossackerna förspordes en protest från de högre regionerna — man hörde en hvigsling från tredje raden, men också blott en enda. RIKSDAGEN. PLENA I GÅB E. M: Ridderskapet och Adeln. Behandlingen af lagutskottets utlåtande n:o 48 an