Aftonbladet – 31 oktober 1854, sida 2

; Hvad? Ja, det har jag alltid sagt, utbröt mrs Gradgrind med oväntad liflighet. Och flet påminner mig om att jag har någonting j att säga dig mitt barn. Sissy, min goda flicka, I lemna oss ensamma på ett ögonblick. Louise hade släppt handen, hade tyckt att i hennes systers ansigte var bättre och klarare jän hennes eget någonsin varit, hade, icke utan att till och med på detta ställe, vid detta tillfälle, en känsla af bitterhet uppstigit inom henne, deri sett något af blidheten 1 ett annat ansigte, som äfven befann sig i rummet, det intagande ansigtet med de vänliga ögonen och som det yppiga svarta håret gaf ett ännu blekare utseende än det fått genom sorg och vakande. : Då Louise blifvit ensam med sin mor, såg hon henne ligga med ett hemskt lugn utbredt öfver sina drag liksom en skeppsbruten -som drifver omkring på ett stort vatten och, sedan han uppgifvit allt motstånd, låter bortföra sig af strömmen. Åter förde hon skuggan af en hand till sina läppar och påminte henne om sin närvaro. Du ville tala med mig moder. Hvad? Ja, det är sant. Du vet att din far numera nästan alltid är borta, och derför måste jag skrifva till honom derom. Hvarom goda moder? Oroa -dig icke. Hvarom ? Du påminner dig visst mitt barn, att hvar gång jag sagt något om ett eller annat, har jag aldrig fått någon -ro derför; och derför har jag också för längesedan upphört att säga något., Jag bör dig mycket bra, moder., Men Jet var endast genom att anstränga sitt öra och tillika uppmärksamt (ölja läpparnes rös relser, som hon kunde Lringa dessa matta och afbrutna ljud i någon slags förbindelse. Du lärde en hel mängd saker, Louise, och