Aftonbladet – 31 oktober 1854, sida 2

—— -— AE mes MMMM signation fann sig uti att låta föda sig ef landets must. Under hela denna ledighet från uppsigten öfver banken var mrs Sparsit ett mönster af konseqvens, i det hon midt för mr Bounderbyg ögon fortfor att visa sådant medlidande med honom, som sällan visas någon menniska, och med största bitterhet och hån fortfor att kalla hans porträtt, midt för dess ögon, ett gammalt nöt. Sedan mr Bounderby fått i sitt hufvud att mrs Sparsit var ett alltför upphöjdt fruntimmer att icke märka att han, trots sina förtjenster, lidit en stor, obestämd oförrätt (ty han hade ej ännu blifvit rätt ense med sig sjelf hvari den bestod) och vidare att Louise skulle göra invändningar mot hennes alltför ofta upprepade besök, i fall det kunde förenas med hans storhet att hon gjorde invändningar mot något han fann för godt att bestämma, beslöt han att icke så lätt släppa mrs Sparsit ur sigte. Då hennes nerver derföre åter blifvit så pass iståndsatta, att bon ånyo kunde börja förtära kalfbress i sin enslighet, sade han till henne vid middagsbordet dagen före hennes afresa : Så länge vädret är vackert, madame, skall ni komma ut om lördagarne och stanna qvar till måndagenn, hvarpå mrs Sparsit, ehuru icke hörande till den muhamedanska bekännelsen svarade: vatt höra är att lyda. Väl var mrs Sparsit ej något politiskt fruntimmer, men hon fick dock en idå i skepnaden af en allegorisk fantasi, Det myckna spionerandet på :Louise och den skarpa utki;n på hennes ogenomträngliga väsen, som ässte och skärpte mrs Sparsiis andliga för;genheter, hade liksom gifvit henne en viss nspiratorisk lyftning. Ifantasien skapade hon sig en stor trappa med en mörk afgrund af vanära och förderf vid desss fot, och utfo: