Aftonbladet – 30 oktober 1854, sida 1

Törngrens vid Kungsbacken; i W. A. Lindströms, i P. M. Hööks vid Nybrogatan ä Ladugärdslandet. I STOCKHOLM, den 30 Okt. Enligt hvad vi härom dagen omnämnde har lagutskottet nu afgifvit sitt betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående handelsböcker och handelsräkningar. Utskottet har, utan att besvära sig med vederläggning på det vanliga doktrinära sättet af de välgrundade anmärkningar mot den I kongl. propositionen som högsta domstolen framställt, upptagit dessa helt summariskt ochi stället sökt att, så godt utskottet kunnat, närmare motivera de väsentligaste utaf de afgifna nådiga förslagen. Utskottet har likväl det oaktadt icke kunnat till oförändradt antagande förorda den kongl. propositionen, utan, I för att ändå hafva någon egen tanka, föreslagit ett par ytterligare undantag för de i propositionens 2 2 mom. från s yldigheten att föra ordentliga hardelsböcker uppräknade personer, nemligen ,idkare af de näringar, hvilka äro att betrakta såsom föremål för husflit, äfvensom de, hvilka till försäljning bereda lifsmedel och drycker, hvarförutan utskottet från sådan bokföring befriat sådana handtverkare, som hufvudsakligen (den kongl. propositionen innehöll ordet endast) på beställning förfärdiga varor; och har utskottet dessutom hemställt om borttagande af det besynnerliga stadgandet i 13 8 2 mom. att om part godkänner handelsbok i de stycken som lända honom till fördel, den ock skall hafva vitsord i de stycken som äro mot hans anspråk. I allt öfrigt har utskottet förordat den kongl. propositionen. En reservant, hr hofrättsassessorn Carleson, har deremot på ett klart och enkelt sätt ådagalagt de väsentliga brister som vidlåda detta örslag, hufvudsakligen i afseende på bestämmelserna, hvilka näringsidkare skola anses skyldiga att föra de ifrågaställda vidlyftiga handelsböckerna. Hr Carleson har således för sin del förklarat sig afstyrka antagandet af den kongl. propositionen, med mindre den föreslagna författningens 1 och 2 6, i likhet med hvad högsta domstolen hemställt, sammanföras till en, innehållande den föreskrift att en hvar som antingen i stad efter burskap eller på landet i öppen salubod, med särskildt tillstånd såsom t handelsordningen bestämmes, idkar handel, ehvad det är enskild man eller bolag, skall vara pligtig att föra hahdelsböcker, samt att i slutet af författningen måtte stadgas dels att nyssnämnde, likasom öfrige i författningen i afseende å köpmän förekommande föreskrifter, skola ega tillämpning äfven å fabriksidkare och andra, hvilka drifva rörelse af den vidd och beskaffenhet, att för vinnande aj reda och ordning deruti bök öfver rörelsen erfordras, dels ock att, i händelse annan varutillverkare eller varuförädlare i föreskrifven ordning fört bok öfver sin rörelse, sådan bok skall, i fråga om fordran för utborgade varor och verkstäldt arbete, ega enahanda vitsord, som, enligt författningen, handelsbok i nämnde hänseende tillerkännes. För egen del hafva vi redan uti ÅA. B. för den 6 sistlidne September dels meddelat en kor upplösning af den kongl. propositionens innehåll, dels tagit oss den friheten framställa de erinringar hvartill den efter vårt omdöme lemnar så många anledningar. Vi beklaga, att utskottet icke förmåtthäfva dessa våra tvifvelsmåli afseende på nyttan och ändamålsenligheten af att antaga en lag, som genom sina många öfverflödiga och mångordiga bestämmelser, i flera fall uppfattade såsom vänliga råd, (det mest förvillande af allt i en lagtext), torde i sin tillämpning leda till en mängd svårigheter, trassel och rättegångar, utan att, så vidt vi kunna inse, i sitt från kreditlagstiftningen i öfrigt isolerade skick, förmå åstadkomma det goda som utan tvifvel dermed åsyftas, nemligen säkerhet, reda och ordning i affärer, om det än må medgifvas, att derigenom det ändamål skulle kunna vinnas att vid inträffande konkurser man lättare komme ett oredligt eller vårdslöst förhållande emot borgenärer på spåren. Äfven detta torde dock blifva utan någon verksammare påföljd, så vida borgenärer fortfara att visa sig till den grad slappa och efterlåtna mot vårdslösa och bedrögliga gäldenärer, som hitintills, då det snart sagdt anses såsom en skam för en affärsman eller någon annan, som blifvit skändligt bedragen af en cessionant, att mot honom använda den stränghet hvartill nu gällade lag lemnar rätt, t. ex. af gäldenärs inmanande i häkte, eller bevakning i hans hus, eller genom yrkande af det ansvar konkurslagen stadgar, och som utan tvifvel, om borgenär alltid iakttoge sin rätt, skulle gifva exemplen af en ganska vidsträckt tillämpning vid flera af de cessioner som nu endast de första 14 dagarne väcka allmän skandal, men sedermera glömmas såsom hade ingenting passerat. Pet är denna flathet och falska blygsel hos borgenärerna sjelfva, som mer än den befintliga lagen är orsaken dertill att ansvaärsbestämmelserna i konkurslagen så sällan vinna tillämpning; och vi våga betvifla att skärpta bestämmelser i afseende på beskaffenheten af handelsböcker och deras förande skulle kunna förändra detta förhållande. Förmodligen har likväl lagutskottet, af vördnad för Kongl. Maj:t, icke fästat det höga afseende som eljest på detta allmänna tänkesätt. ——— Författaren till den i fredagens Aftonblad införda uppsatsen rörande kreditivfrågan har hag wadaläa:a. Co 4 or CC TIET RR NR