Aftonbladet – 28 oktober 1854, sida 1

MUSEI GESLEV Mee REM 2 anmärkningar till utskottet återremitteradt. En ibland de förnämsta af dessa var den som äfven i detta blad varit framställd, angående den af utskottet antagna gräns mellan snatteri och stöld, hvilken gräns utskottet bibehållit till enahanda belopp, som uti den lag som stiftades för 120 är sedan, eller 10 daler (5 riksd:r rgs); oaktadt detta värde nu mera motsvarar många gånger denna summa, hvarföre man ansett den skäligen böra höjas åtminstone till likhet med lagberedningens förslag till 12 rår, hvilket äfven närmar sig andra länders lagstiftningar såsom Österrikes, Bayerns, Wiärtembergs m. fl. Utskottet har likväl icke ansett sig böra frångå sitt första förslag, hufvudsakligen, som vi kunna upptäcka, af det besynnerhga skäl, att utskottet föreställer sig, att i jembredd med myntvärdets långsamma fallande tänkesätten förändrats, hvarföre allmänbeten för,menes i närvarande ögonblick ostridigt bestrakta hvarje tillgrepp öfver 10 daler, utan pafseende å det förändrade penningevärdet, ,såsom det af 1734 års lagstiftare stämplades. Att ,tänkesätten förändras i jembredd med ,penningevärdets fallanden är en troligen helt ny erfarenhet, hvars sanning vi åtminstone i förevarande fall betvifla; ty i motsats till utskottet anse vi alldeles ostridigt,, att allmänheten i närvarande ögonblick i ingen mån hårdare än 1734 årg lagstiftare stämplar det brott, som kallas stöld; tvertom skulle vi våga påstå, att det af allmänheten stämplas vida mildare nu än då. Om nemligen man jemför de olika straffen uti 1734 års lag för de olika brotten, så finner man ögonskenligen, att brott emot egendom der straffas vida svårare, d. v. s. stämplades såsom vida gröfre än brott emot person. Då t.ex. olofligt tillgrepp belägges med böter 3 gånger så mycket som det stulna värdt är, så att för stöld af 60 daler bötas 180 daler eller pliktas med 20 par spö, så kunde man, och kan ännu, slå armar och ben af sin nästa, hugga af honom näsa eller öron, eller sticka ut ögonen, med mera dylikt, mot en lytesbot af 50 daler och såramålet 30 daler eller tillsammans 80 daler, d. v. s. 40 rdr rgs — en mängd andra likartade exempel att förtiga. Men icke nog dermed att brott emot egendom, då vår nu gällande lag stiftades, i allmänhet bedömdes vida strängare än nu — detta åt penningen eller egendomen tillerkända högre värde sträcktes ända derhän, att det ordentligen förbjöds (5 kap. 8 straffbalken) att utsöka böter hos bonde, som ej förmådde betala ,dem utan hemmanets förderf och ödesmål, neller af den som lider brist på föda och ,uppehä!le, utan skulle han umgälla sitt brott med kroppen — ett stadgande, som väl oförtydbart ådagalägger, att man ansåg kroppspligt i vissa fall såsom ett lindrigare straff än böter. Med dessa föreställningssätt lärer det väl föga stå tillsammans, att opinionen den tiden var blidare mot tjufvar än för närvarande, ehuru legstiftaren då i såväl klokhetens som menskligheten intresse fann sig böra skonsammare bedöma de smärre tillgrepp som kunde begås, utan att egentligen förutsätta en förhärdad, ond vilja, en gröfre brottslighet eller en för samhället vådlig djerfhet. För vår del inse vi icke någon anledning att afvika från dessa motiver hos 1734 års Jlagstiftare och tro således att, så länge skillnad emellan snatteri och stöld bibehålles, denna icke blott bör existera på papperet, utan äfven i verkligheten genom uppflyttning af gränsen dem emellan och straffets bestämmelse i förhållande dertill; och torde sådant desto mindre komma att ogillas af det allmänna tänkesättet, för hvilket lagutskottet säger sig hysa så stor respekt, som straffet för snatteri, vid brist af bötestillgång, i allt fall, enligt utskottets förslag, skulle skärpas från enkelt fängelse, som nu är stadgadt, till. fängelse vid vatten och bröd, eller just enahanda straft som för närvarande eger rum för första resan stöld. I detta hänseende finnes dessutom ett särdeles vigtigt materielt skäl, hvilket utskottet synes hafva nog knapphändigt betraktat. Det är den sannolika omöjligheten att, utan en sådan lagförändring hvarigenom gränsen för stöld sättes vid ett högre värde af det stulna, verkst lla den nya lagen om tillämpning af fängelsestraff med arbete. En i detta hänseende endast för Stockholm uppgjord brottmålsstatistik skulle otvifvelaktigt visa riktigheten af detta påstående och den absoluta ogörligheten att i härvarande stlraff-fängelser inrymma alla tjufvar, ja måhända icke an fjerdedel af dessas antal, om nemligen alla olofliga tillgrepp öfver 5 rdr rgs värde skola anses och straftas såsom stöld. Vi förutse således med verkligt bekymmer att, för den händelse lagutskottets förslag i denna del skulle af Rikets Ständer bifallas, konungens högsta domstol icke torde anse sig kunna tillstyrka spöoch risstraffens förvandling till det äfven i vår tanka enda verksamma, eller frihetsstraffet; utan blifver då troligen resultatet, att hela den önskvärda reformen går om intet, åtminstone intill dess Rikets Ständer anvisa ytterligare kanske en och annan million för nya fängelsebyggnader. Deremot och om för olofligt tillgrepp första gången, under ett värde till exempel af 12 rår (eller 36 daler), stadgades straff endast af böter och dessas förvandling till fängelse vid vatten och bröd såsom för snatteri är föreslaget, vore, efter vår öfvertygelse, ett ganska väsentligt skäl uudanröjdt mot antagandet af den nu föreslagna nya strafflagen om stöld. En annan anmärkning af vigt, hvarpå ej eller utskottet behagat fästa afseende, är den, att stöld blifvit belagd med två olika straff på en gång, nemligen både böter och fängelse med straffarbete. På sätt en reservant vid utskottets betänkande, hr riksarkivarien Nordsrtöm, anmärkt, är denna sammanställning af två straff för samma brott oförenlig med den i kriminalrätten hittills erkända allmänna regel samt saknar förebild ej allenast i andra länders nyare strafflagar, utan ock, med ett enda undantag (nemligen för vissa fall af edsörebrott, enligt 1779 års förordning), i vår nu gällande straffiag. Visserligen torde utTFT ror I ord rer iv rara rr LA mm