Aftonbladet – 27 oktober 1854, sida 1

5 Norrlandsgatan; i N. G. Söderbergs, N:o 12 vidi fter det utrymme de upptaga. STOCKHOLM, den 27 Okt. Angående regeringens neutralitetspolitik: hafva vi mottagit en ytterligare insänd arti-. kel med anhållan om dess införande i bladets hvilken önskan vi desto förr anse oss böra. efterkomma, som vi genom talrika bref från landsorten och muntliga samtal haft tillfille att öfvertyga oss, att den insända artikeln endast är uttrycket af en temligen vidsträckt opinion båda bland riksdagsmännen och deras hemmavarande kommittenter. Önskar regeringen att en sådan uppfattning af hennes politik veder ägges, så är dertill nu det bästa tillfälle, då frågan om kreditivet förekommer till behandling hos riksstånden. Utan att offentliggöra en enda diplomatisk not, kan regeringen, genom utrikes statsministerm och andra kronans rådgifvare, som hafva site och stämma på riddarhuset, samt i de öfrig. stånden genom ledamöterna af hemliga utskuttet; gifva åt denna uppfattning af hennes politik en fullständig och af mången ifrigt efterlän,xtad vederläggning, hvilken torde vara så mycket mer på sitt ställe, som den halfofficiella pressen, så många och vidlyftiga artiklar dem än innehållit i kreditivfrågan, alltid behändigt undvikt att bemöta de antydningar om för-hållandet till Preussen och Danmark, som Aftonbladet vid ett par tillfällen trott sig böra fraraställa. Den insända artikeln är af följande lydelse: Till Redaktionen af Aftonbladet! Redaktionen har haft den liberaliteter att rörande kreditivfrågan lemna plats i sitt blad åt tvänne insändare, oaktadt red. reserverat sig mot skrifsätt och form hos den ene, och protesterat mot premisser och slutföljder hos; den andre. Det torde vid sådant förhållande: kanske vara nog mycket begärdt, att red. äfven måtte visa samma liberalitet emot en tredje insändare, ehuru denne hoppas att, hvarken i framställning och form eller innehåll och sak, yttra något, som af red. kan billigt vis ogillas. Det vilkor som insändaren då. bör ålägga sig sjelf, för att vinna den begärda ynnesten, är att vara kort. Han skall söka att vara det. Han förbigår således alla de delar af ämnet, hvarom red. sjelf utförligt yttrat sig. Uti allt hvad red. derom sagt instämmer insändaren fullkomligt, och han har ej heller annat förnummit, än att Aftonbladets artiklar enhälligt gillats, — den sig såkallande Svenska Tidningen och dennas vardiga sekundanter i ett par mindre stockholma.tidningar naturligtvis icke räknade. Obesvärrd af all slags skrifklåda och författareanspråk skille också insändaren visst icke fallit red. besvärxlig med sin korta uppsats, derest icke uti ämnet ingick en högst vigtig punkt, sonz insändaren, måhända ej alldeles orätt, djerfyes till och med anse för en hufvudfråga, men. hvilken red. hitintills mera antydt och i för-. bigående vidrört än utförligt afhandlat, och som af talarne i de tvänne riksstånd, hvarest den kongl. propositionen blef vid remissen diskuterad, helt och hållet med vältalighetens tystnad förbigicks. Skulle red. åt denna hitintills blott antydda del utaf ämnet vilja egna en fullständigare behandling, än den insändaren förmär deråt gifva, och täcktes, vid anslagets slutliga afgörande i riksstånder, de värde talarne icke öfverhalka eller se på sidan om ifrågavarande hufvudpunkt, så är insändarens syftemål uppnådt. Hvad de sednars: beträffar, så torde det skattdragande folket, som får betala fiolerna, äfven hafva någor rätt att fordra, att den omständigheten, hvaröfver det utan tvifvel är mest intresseradt att erhålla upplysning, icke ånyo skall af dess ombud med stillatigande förbigås, de må för öfrigt tilleller afstyrka bifall till statsutskottets med knapp pluralitet tillkomna utlåtande, Någon skiljaktighet, vare sig inom riksstånden eller i opinionen, eger, som bekant är, icke rum i afseende på beviljande af meiel, men så mycket mer i afseende på sättet för medlens utgående, då, såsom Iika kändt är, regeringens proposition lyder på det så kallade mindre kreditivets tillökande och användning, men deremot en stor mängd representanter uti de folkvalde stånden, och hela landets opinion, enhälligt uttalad af landsortens och hufvudstadens tidningspress med undantag blott af Svenska Tidningen och dess tvänne adjutanter, hänvisat regeringen på det stora kreditivet och icke tvekat att tillstyrka ökandet utaf detta i den utsträckning, som möjligen kan anses behöflig. Orsaken till denna dissensus är ock lika litet någon hemlighet. Den ganska öppet uttalade bevekelsegrunden är misstroendet i allmänhet till regeringen, och, specielt i denna råga, misstroendet till regeringens afsigter och tänkesätt i den yttre politiken. Beviljas den begärda tillökningen af det mindre kreditivetp, säga de som hänvisa på det stora, så veta vi alldeles icke om medlen komma att användas för eller mot Ryssland,, och det förra befaras nästan lika mycket som det sednare önskas; (med användningen af medlen till förmån för Rysslands intressen behöfver dock alldeles icke förstås, såsom i det följande skall visas, att Sverge skulle gripa till vapen på Rysslands sida emot vestmakterna). De omständigheter, som specielt föranledt detta misstroende till Regeringens yttre politik, äro flera, och deribland icke minst den hemlighetslöja, hvarmed hon sökt och lyckats omgifva sina verkliga tänkesätt. Bristande uppriktighet och hemlighetskrämeri medföra i allmänhet den verkan att gifva upphof åt misstankar. Men att i en lifsfråga för landet, då det gäller för eller emot Ryssland och nationens hela fram tid, och i en konjunktur som den närvarande, då offentlighetens bana är beträdd äfven utaf icke konstitutionella regeringar, — och denna bana icke heller för Sverge synes kunna medföra ringaste vådor, ådagalägga rädsla och skräck för att lyfta ens den minsta