bemärkelse täflat och snart sagdt lupit i kapp om, att för samtliga Europas nationerskyndsamt offentliggöra och genom tidningarne sprida alla notvexlingar af vigt och snart sagdt hvarenda depesch. Tryggt kan det påstås, att verldens annaler aldrig hittills lemnat exempel af en sådan offentlighet inom diplomatiens områden. Och dessa massor af ljus skulle ej varit tillräckliga att stadga ett omdöme hos hvar och en representant, som aldrig så litet gjort sig besvär att derifrån tillegna sig tillgänglig insigt! Insändaren lemnar i sitt värde de upplysningar, som blifvit hemliga utskottet meddelade, dem han naturligtvis icke känner och sannerligen icke heller är nyfiken att känna; men oförgripligen vågar han tro, att de diplomatiska upplysningar och handlingar, som i sådan mängd och med den största liberalitet blifvit framlagda uti London, Paris, Wien, Berlin och Frankfurt dermed kunna fullt täfla i vigt och betydelse. Det gifves för Europas stater i närvarande tidpunkt icke någon enstaka, isolerad politi och för Sverge, med dess geografiska läge är allraminst en sådan isoleringspolitik möj lig. Ett undantag från denna regel bilda blott de länder, som äro alldeles aflägse ifrån teatern, hvarest det verldshistoriska dramat uppföres, såsom Portugal m. m. Erfarenheten har ock till fullo bekräftat och åskådliggjort denna sanning. Då svenska kabinettet för nära ett år sedan afgaf den bekanta neutralitetsförklaringen, var denna ingentiog mindre än ett uttryck af en isolerad politik. Först och främst var den afhandlad i förening med danska kabinettet, med hvars både inre och yttre politik svenska regeringens röjt ett så undransvärdt syskonstycke under hela årets lopp. Men hvad som är vida vigtigare och mer betydande: neutraliteten öfverensstämde äfven med de tvenne tyska stormakternas och tyska förbundets dåvarande ställning, och hade uti dessa staters ännu då eniga politik ett så imposant och mäktigt stöd, att vestmakterna, hvad de inom sig än måtte tänka öfver svenska och danska neutraliteten eller de tvenne makters som hafva nyckeln till Östersjön i sina bänder, icke kunde undgå att erkänna den, likasöm de måste respektera Preussens och Österrikes. Kortligen: neutraliteten var då uttrycket af en för de tyska stormakterna och för Sverge och Danmark, likasom för de mindre tyska staterna gemensam politisk kombination. Sedan den tidpunkten har, under det år som förflutit, icke allenast kriget erhållit en ofantlig utvidgning i dimensioner, utan äfven inbördes förhållandet mellan de makter, som 1853 voro eniga medlemmar af den nyss omförmälda kombinationen, wundergått en icke mindre väsentlig utan kanske ändå större och till sina följder än mera betydelsefull förändring. Under denna Europas förändrade politiska ställning kan svenska kabinettet lika litet tänka på att utföra en isolerad politik. En sådan politik är lika omöjlig i slutet af 1854 och under år 1855, som den var vid 1853 års utgång. Emellan de tvänne tyska stormakterna, som förlidne år voro eniga ledare och beskyddare af neutralitetspolitiken, har nu uppenbar söndring inträdt, och om svärdet icke ännu är draget dem emellan, så föras fejderna åtroinstone så mycket bittrare med pennan. Österrikiska kabinettet har öppet trädt på vestmakternas sida. Financielt tvång, om ej annat, nödgar det till deltagande i kriget, och Ryssland synes sjelf icke längre göra sig några illusioner, utan väntar det. Hvad som ännu återhåller oer fördröjer Österrike: aktiva uppträdande, synes endast vara afvaktan på förbuudsdagens beslut. ÅA andra sidan har preussiska kabinettet icke mindre bestämt blottat sina sympatier för Ryssland och sin önskan att kunna stödja dess intressen, så att österrikiska regeringen funnit sig deraf föranlåten att under fältmarskalklöjtnanten von Wimpfen sammandraga en armå i Böhmen till de blottade kronländernas skydd. Men äfven Preussen afvaktar förbundsdagens beslut och synes vilja låta sitt definitiva politiska system derutat bestämmas. Begge rivalerna arbeta lika nitiskt att få de mindre tyska staterna eller förbundsdagen på sin sida. Lyckas det Österrike, då är Preussen, ensamt och isoleradt, alltför vanmäktig! att göra motstånd; det måste gifva efter, och då är det äfven slut med neutralitetspolitiker för Sverge och Danmark! Blir åter Preussen den vinnande parten, så är det preussiska kabinettet som ger utslaget, och då först erhåller neutralitetspolitiken sin rätta skepnad och betydels2. Likasom preussiska kabinettet genom det eviga idisslandet om sitt nit och sitt målsmanskap för de tyska intressenax, och på grund af de smärre tyska regeringarnes vid Bambergska konferensen blott alltför tydligt uttalade äkta ryska sympatier, gör sig hopp om att få förbundsdagens förklaring till sin fördel, likaså gör det sig ej mindre hopp om att i Sverge och Danmark hafva stöd för sin politik. Planen för denna politik ligger i dagen, genomskinlig och klar. Den är: att preussiska kabinettet, stödt på ena sidan af tyske förbumdet och å den andra af de skandinaviska rikena, skall blifva i stånd att paralysera Österrikes och vestmakternas bemödanden, och diktera fredsvilkoren. ULtur denna synpunkt är upprättbållandet a! Sverges neutralitet utaf allra yttersta vigt för Presssen; man kan utan ringaste öfverdrift påstå, att de skandinaviska rikenas neutralitet är den hörnsten uppå hvilken denna preusgisk-ryska politik hvilar. Likasom vestmakternaj utan Ottomaniska portens bistånd och allians omöjligen skulle kunnat företaga expeditionen till Krim och Sebastopol för att ge dödsknäcken åt ryska måkten i Svarta hafvet och Orienten, likasa omöjligt är det för dem att utan Sverges bistånd och förbund tillfoga Ryssland i des: östersjöbesittningar ett afgörande slag. Deras flottors på det hela resultatlösa vistelse Östersjön sju til åtta månader innevarand. år, har redan ådagalagt huru litet de der utan Sverges medverkan förmå uträtta till Ryssland: försvagande. En landstigning i Finland nästa — OM -