Aftonbladet – 26 oktober 1854, sida 3

cessiva utvecklingen af vextoch djurlifve på jorden. Likasom de flesta geologiska arbeten son hos oss blifvit utgifna, af Conybeare, Phillips Mantell-och Buckland, är likväl äfven dett arbete mest beräknadt på engelska läsare, och det är följaktligen Englands geognostiska för. hållanden, som företrädesvis tagas i betraktande. Med all sin mångfald kunna dock ej dessa utan inskränkning erkännas såsom en fullständig typ för hela jordens, och särdeles erbjuder Sverge, med sina öfverallt framträödande uråldriga bergarter och sina vidsträckta Jager af den äldsta neptuniska (den s.k. siluriska) formationen, skiljaktigheter som göra en tillämpning på Sverge för svenska läsare mera önskvärd, än åtskilliga detaljer om urderordnade lager, som egentligen blott för engelsmän äro af intresse. Öfversättaren har derföre med skäl bifogat åtskilliga anmärkningar med afseende på Sverges egna geognostiska förhållanden, och det hade endast varit önskligt att han äfven meddelat någon genomskärning af svenska berg, hvarjemte ett par af originalets figurer af djur från siluriska formationen kunnat utbytag mot de fullständigare och noggrannare teckningar, som finnas uti inhemska författares arbeten t. ex. i det af Angelin pabörjade stora verket: Paleeontologia Scandinavica. Emot den åsigt förf. med förkärlek utveck: lat, att den succession af olika vextoch djurformer, som de särskilda geologiska perioderna visa, skulle blott härleda sig från artkarakterernas föränderlighet, hade öfvers: ännu bestämdare kunnat reservera sig. Det enda som till stöd för denna åsigt kan anförag inskränker sig till de artförändringar, som uppkomma genom förflyttning till annat klimat och det olika lefnadssätt som husdjuren blifvit underkastade, samt de mellanarter, som trädgårdskonsten lyckats åstadkomma. Dessa förändringar göra det visserligen i många fall nästan omöjligt att bestämma hvad som är ursprunglig art eller icke; men till de väsent-; ligare skiljaktigheterna, som utmärka olika slägten, sträcka de sig icke och försvinna så småningom hos de flesta arter då naturen lem-. nas i sin ursprungliga frihet. De djurskeletter som t. ex. blifvit funna uti de äld-; sta egyptiska grafvarne likna fullkomligt! ännu Jlefvande arter, och man kan deraf således sluta att tre å fyra tusen år icke äro tillräckliga för att på dessa arter verka någon förändring. Det är sannt att detta är en kort tidrymd i förhållande till de geologiska pe-! rioderna, men den må vara tillräcklig med afseende på den korta erfarenhet hvarpå den nyssnämnda åsigten är grundad. Tingens yttersta uppkomst skall sannolikt alltid förblifva en hemlighet, och antagandet af en successiv omskapelse af alla de olika växtoch djurformer, som visat sig på jorden med alla de egenheter som särskilja dem, är i sjelfva verket blott att skjuta undan frågan och förklara ett oförklarligt genom ett annat; men äfven om man ville medgifva detta förklaringssätt inom den fysiska verlden, så blir alltid det menskliga förnuftet med dess oändliga perfektibilitet något absolut nytt, hvartill hela den geologiska historien icke har något . ringaste mån motsvarigt. Det bihang öfvers. tillagt, innehållande stycken ur den utmärkte fysikern Bufts bok : Zur Physik der Erde,, framställer de intressanta fenomener som förekomma vid källor, vulkaner och jordbäfningar och är så mycket mer på sin plats, som förf. alltför kort behandlat dithörande frågor, hvilka i geologiskt hänseende äro af stor vigt. Då arbetet i öfrigt utnärker sig genom ett billigt pris, och sannoikt kan påräkna många läsare, så att en py ipplaga troligen kan komma i fråga, skulle ef. vilja hemställa, om icke en del af det utdrag som det innehåller ur utmärkta geoloers arbeten, skulle kunna dervid inflätas på sina behöriga ställen uti texten, hvarjemte len tyska bearbetningen af Carl Vogt (Naurliche Geschichte der Schöpfung, c.) sanolikt skulle förtjena att jemföras. (Insänåt).