omöjligt att efter kl. 11 erhålla någon föda och ing. vet sig mången gång, efter en dag, tillbragt i göromäl, snart sagdt utan mat, hafva nödgats kl. 11 göra en vandring genom hela staden och, efter tusende fruktlösa försök, mäst återvända hem, till den grad hungrig att han velat uppväga en bit mat med guld. Dessa nattvandringar efter föda, till på köpet under sjökdomstider, dessa väntande och lurpassande hungriga vid källarportarna äro en af Stockholms närkvärdigheter, emedan den stär i kontrast mot en stor mängd bildades tidsindelning. Bland de olycklige är, sannerligen att säga åtminstone intill kl. 12 flertalet ordentligt och nyktert iolk, ty på rus begifna se sig vanligen bättre före, och det är dessa som i godan ro sitta innanföre intill sent emot morgonen, ostörda af polisen; det är dessa som, en gäng utkomna, begå oordningar, förgå sig mot personer och störa nattron genom skrål och gatuuppträden. Om polisen icke vill gå tillmötes en önskan som delas af ett ofantligt antal personer och t. ex. stadga kl. 12, såsom den tid hvilken bäst öfverensstämmer med stockholmsboens vanor, så kan åtminstone icke förnekas billigheten uti den fordran att stadens styrelse, för hvilken öfverståthållaren är chef, vidtager den åtgärd att i alla stadsdelar några vissa värdshus, der polisen må hafva en stadigvarande kontrollant, bestämmas hvarest mat, låt vara utan spirituosa, får efter kl. 11 serveras. Ins. går så långt att påstå det åtminstone detta är stadens styrelses ovilkorliga skyldighet, om den vill upprätthälla förbudet i dess nuvarande allmänlighet; och att denna begärans uppfyllande ligger i stadens intresse, så väl hvad dess invänares som resandes beqvämlighet vidkommer, är lika ofelbart. Ins. anhåller att pressen ville upptaga detta ämne och päådrifva reformen till dess den blifver genomförd. Det sednare alternativet bör, för rättvisans och jemlikhetens skull äfven tillämpas på krogarne. Riksdagsman,