Aftonbladet – 26 oktober 1854, sida 2

ver, höll hon natt och dag så skarp utkik under sina coriolanska ögonbryn, att hennes ögon, som ett par fyrtorn på en farlig kust, skulle, om ej hennes väsen varit så utomordenligt blidt, varnat hvarje försigtig sjöman för denna branta klippvägg, hennes romerska näsa och den mörka klippfyllda trakten i.dess närmaste grannskap. Ehuru man hade: svårt att anse det för annat än en blott formalitet, när hon om aftonen gick upp på sitt rum för att sofva — så fullvakna voro dessa hennes klassiska ögon, och så omöjligt tycktes det att hennes stora näsa kunde ge vika för nå: gon förslappande inflytelse — så var dock det sätt, hvarpå hon brukade sitta och släta ut sina otrefliga halfhandskar, eller med foten i sin stigbygel af bomullsgarn vandrade hän till okända nejder, så himmelskt upphöjdt, att! de flesta personer som sågo henne skulle funnit sig nödsakade att anse henne för en dufva, som genom en eller annan sällsam naturens lek blifvit iförd den jordiska stofthydda som egentligen tillhörde en fogel af det kroknäbbiga slaget. Hon var för öfrigt ett högst märkvärdigt fruntimmer för sitt sätt att som en ande visa sig öfverallt i huset på samma gång. Huru hon kom från våning till våning var en gåta, som det var omöjligt att lösa. Om en dam med så sträng värdighet och så förnäma anor kunde man ej gerna misstänka att hon kastade sig öfver balustraden kring trappan eller åkte utför den, och likväl framkallade hennes utomordentliga lätthet att förflytta sig från ort till annan en så förflugen tanke. En annan märklig egenhet hos mrs Sparsit var den att hon aldrig tycktes ha brådtom. Hon kunde i den mest ilande fart skjuta ned! från vindsvåningen till farstun och var dock, i det ögonblick hon infann sig der, i full besittning både af sin andedrägt och värdighet. Ej heller såg någonsin ett menskligt öga henhe gå med långa steg. Hon visade sig ytterst artig mot mr Harthouse och hade kort efter sin ankomst flera angenäma samtal med honom. En morgon