Aftonbladet – 25 oktober 1854, sida 2

nerna, som man gjorde sig mycken möda att Hleprida och som en del folk verkligen trode . Men jag känner dessa slynglar jag, sade Bounderby. Jag kan läsa i dem liksom i en uppslagen bok. Mrs Sparsit, jag vädjar till er, madam. Hvilken varning gaf jag denna karl, då han första gången satte sin fot i mitt hus i den uttryckliga afsigt att få veta huru han skulle kunna trampa religionen :i stoftet och omkullstörta den bestående kyrkah? Hvad er förnäma börd angår, står ni lika högt som aristokratien, mrs Sparsit. Så jag eller sa jag inte till den här karlen: Du kan inte dölja sanningen för mig; du hör ej till det slags folk jag tycker om; det kommer aldrig att slutas väl för dig. Helt visst, sir, svarade mrs Sparsit, gaf ni honom på ett högst imponerande sätt en sådan förmaning. sDå han förargade er, madamp, sade Bounderby, då han sårade era känslor? Ja, gir,, svarade mrs Sparsit med en franiskakning på hufvudet, det gjorde han visserligen, ehuru jag på intet sätt kan medge, att min känsla kan vara mera ömtålig i dessa hänseenden (eller mera barnslig, om man heldre vill ha det så), än den skulle varit om jag jemt innehaft min nuvarande ställning. Färdig att spricka af stolthet, stirrade Bounderby på mr Harthouse, som ville han säga: Jag är detta fruntimmers egare, och hon är värd er uppmärksamhet, skulle jag tro,. Derpå fortsatte han sitt tal. XNi påminner er utan tvifvel, Harthouse, hvad jag sade honom den gången np såg honom. Jag gjorde inga omständigheter med honom. Jag tar alltid bladet fran munnen när jag talar med detta slags folk, ty jag känner dem, Nå väl då, sir. Tre dagar der