Aftonbladet – 24 oktober 1854, sida 2

örhoppningarnes glansande sol? Den allmänna illfredaställelsen hos de liberala och dess press öfver det val af rådgifvare konungen lå gjorde, och den ännu mera framstående örbittringen hos det aristokratiska och konservativa partiet öfver denna ministerförändring? lvem minnes ej huruledes, under den tid lessa män ledde konungen med sina räd, sanktion lemnades å flera vigtiga politiska l. förslag om indragningsmaktens upphörande, ätare riksdagar m. m.; flera nyttiga och välgörande förbättringar inom den ekonomiska lagstiftningen beslutades och sattes i verket samt propositioner utgingo till Rikets Ständer om oenomgripande reformer i brottmålslagstiftningen, skatteväsendet m. m.? huru under samma tid sällan, om någonsin, anmärkning förspordes öfver orättvisor eller favoritinflytelser vid befordringar till statens embeten och tjenster, huru det toma titelväsendet då var helt och hållet afskaffadt m. m. d.? Hvem minnes vidare icke den förändring, som innu under konung Oscars första ministåör i flera hänseenden uppenbarade sig efter inkallandet, efter afl. frih. Nordenfalk, till förste minister af framlidne h. exc. grefve Posse, som med en ganska utmärkt talang såsom talare och äfven i viss mån som embetsman likväl var mera hofman än statsman? Hvem har väl förlorat hågkomsten af de förändrade styrelsegrundsatser, som sedermera i alla riktningar gjort sig gällande under h. e. grefve Sparres minister, just i den mån som de rådgifvare, hvilka hyllat de liberala åsigterna dragit sig tillbaka till dess att, med friherre Palmstjernas, doktor Reuterdahls och grefve C. G. Mörners inträde ett helt och hållet och utan allt slags förbehåll ombytt regeringssystem blifvit stadgadt? Icke kan eller bör man föreställa sig, att en så total förändring föregått uti konungens enskilda och personliga öfvertygelse och statsmannaåsigter. När man, såsom H. M., först vid den mogna åldern af 45 år tillträder regeringen, är det svårligen tänkbart, att man icke dessförinnan stadgat sina politiska grundsatser och gjort sig reda för åt hvilken riktning statsrodret skall föras. Nå väl, hvilka bära då inför nationen ansvaret för det förändrade systemet, om icke de rådgifvare, som omgifvit konungen ? Uti Norge t.ex., som har samma regent med fullkomligt enahanda, ja af former långt mindre besvärade, beslutanderätt i de ärenden, som der ligga inom regeringens befogenhet, har man likväl icke försport någon så beskaffad förändring i styrelsegrundsatser. Tvärtom har man der alltjemt gått framåt, under det man här gått tillbaka; och då norska folket i så vidsträckt mån vunnit uppfyllandet af sina önskningar, äfven itemligen ömtåliga politiska frågor, så har svenska folket hitintills icke sett någon politisk reform genomföras efter dem som vunnos vid den första riksdagen af konung Oscars regering och hvilka hvilade till afgörande från 1840 års märkliga riksdag. Vi fråga: kan väl detta betyda annat, än att konungens norska rådgifvare och dess storthing bestämma konungens politik i afseende på Norges regering i nationelt frisinnad anda, då de svenska rådgifvarne och de svenska ständerna utöfva sitt inflytande i motsatt riktning rörande Sverge? Eller huru, för att stanna vid nu förevarande fråga, kan det eljest vara förklarligt att, under det konungen i Norge ansett de förenade rikenas politiska ställning sågynnsamp (heldig), att inga utomordentliga medel erfordrades för bibehållande af denna ställning, så har regeringen här framkommit med fordringar af den ena millionen efter den andra för ett sådant ändamål. Af dessa, som vi förmoda, giltiga anledningar, kunna vi med den ofvanstående artikelns författare omöjligen antaga att konungens enskilda tänkesätt, dem vi för vår del icke baft något tillfälle att inhemta, innefattar något slags otvifvelaktig borgen för Sverges politik i den brinnande frågan, hvarom här handlas, så länge konungen omgifves af rådgifvare, för hvilkas politiska tänkeoch handlingssätt samt statsmannainsigt och förmåga landet icke har något skäl att hysa förtroende, om än hos den värde författaren denna opinion reducerar sig endast till något tvifvel huruvida de nuvarande rådgifvarne äro de visaste af hvilka Hans Maj:t kan omgifvas. I öfrigt instämma vi gerna med författaren i hans bevisning om nödvändigheten att, derest neutraliteten frånträdes, ställa Sverge på vestmakternas sida; samt om osannolikheten, ja orimligheten af den förespegling, att kejsaren af Ryssland skulle sjelf bryta neutralitetsfördraget, d.v.s. förklara Sverge krig, äfvensom vi slutligen fullkomligt instämma i den åsigt, att, om K. Maj:t genom statsutskottet meddelar ständerna de framställningar och påtryckningar från vestmakterna, som kunna sätta regeringen i nödvändighet att frånträda neutralteten och vidtaga förberedelser i detta hänseende, frågan om kreditivets beviljande får en helt annan position än den nu har, och att det då kan blifva temligen likgiltigt om medlen anvisas på lilla eller stora kreditivet. Men huru ett sådant meddelande skall kunna ske, utan medverkan af konungens regering, inse vi icke, då viingalunda föreställa oss att någon kunde vara belåten med vissa förtroliga meddelanden om konungens enskilda tänkesätt, hvilka möjligen skulle kunna lemnas t. ex. af någon Hans Maj:ts adjutant, som tillika vore ledamot af statsutskottet. ostsodentktesrkae—— — Rikets nu församlade ständer hafva intill nästblifvande statsreglering fastställt anslagen under femte hufvudtiteln till följande belopp, nemligen: Aflöningsstaterna : Departementschefen 7000 rår, departementets kansliexpedition 8038: 16:, departementets kommandoSF AÅARA 2 Mm AR AAA Af GÄR KANndaNA