Aftonbladet – 24 oktober 1854, sida 2

Vid ofvanstående artikel finna vi oss nödsakade att i vissa punkter nedlägga vår reservation. Vi vilja nemligen icke antaga författarens utgångspunkt, eller den förutsättning, hvarpå hela artikeln synes hvila, att nemligen i denna vigtiga sak folkets representanter hade att göra sig underrättade endast om konungens personliga tanka och att de böra vara tillfredsställda när de inom sig kunna hysa den öfvertygelsen, att konungens politik instämmer med den allmänna meningens fordringar och anspråk. Denna regel för det politiska handlingssättet må gälla huru mycket den kan för hvar och en enskild man och således iemväl för författaren individuelt; men, efter vår tanka, får den icke gälla hvarken för den offentliga pressen eller representationen. De hafva icke rättighet att fatt hvarken den ena eller andra föreställningen om konungens personliga opinioner eller tycken. De handla nemligen icke för egen räkning, utan för landets, och om dem gäller obevekligen, att de icke få tro annat än hvad de se, d. v. s. icke döma efter annat än de gerningar, de aktstycken och förklaringar, som offentligen framläggas. Det är denna rent konstitutionella princip, som i ej så obetydlig mån skiljer det nuvarande Aftonbladet från dess aktade föregångare, och som äfven skiljer oss från författaren af ofvanstående artikel. Det blefve vid detta tillfälle alltför vidlyftigt att taga i betraktande de många svårigheter, hvari man inveeklar sig vid en offentlig diskussion, hvilken stödjer sig på enskilda förmodanden hos författaren om hvad konungen tänker eller icke tänker i ett offentligt ärende. Detta måste naturligtvis alltid mera eller mindre bero på förbindelser med hofvet eller konungens enskilda omgifning, hvilka väl svårligen kunna anses nog tillförlitliga att derpå grunda ett offentligt omdöme, än mindre ett offentligt beslut. För vår del förstå vi oss dessutom icke rätt på hvarken omdömen eller beslut, för hvilka, när de nemligen gälla allmänna ärenden, man icke kan äfven offentligen uppgifva sina motiver. Ett enskildt förtroende eller ett kringspridt rykte om hvad den ena eller den andra tänker, anse vi icke innefatta ett sådant tillfyllestgörande motiv, eller en fast grund att bygga på. Också hafva vi, alltifrån början af vår publicistiska verksamhet, städse undvikit allt lyssnande åt talesätten, vare sig å den ena eller andra sidan, om H. M. Konungens enskilda öfvertygelser i ämnen som utgöra föremål för regeringsbesut. Vi veta icke af några andra öfvertygelser i detta hänseende, än dem som uttryckas i utgifna författningar, eller K. M:ts meddelanden till offentliga embetsverk och till Rikets Ständer. Uti alla dessa fall är det Konungens rådgifvare, som, enligt grundlagen, ega både det juridiska och moraliska ansvaret; och då Konungen har laglig myndighet att entlediga sina ministrar, måste vi föreställa oss att så länge han icke vidtager en sådan åtgärd, hans öfvertygelse eller politik är identisk med hans rådgifvares, likasom vi tvertom taga för gifvet, att så länge ministrarne sitta qvar i rådkammaren, deras politik öfverensstämmer med den, som utgår från monarken. Hur vanskligt det i öfrigt är att förtrösta på sägner om konungens enskilda opinioner och sympatier, saknas dessutom här 1 landet icke närlägna exempel, hvilka troligen ejheller fallit den aktade förf. ur minnet. Eller hvem har ännu glömt den nya regime som för något öfver 10 år sedan ingick, belyst af