1847 blifvit kallade till den förenade landtdagens herre-kuria; 2) den förening, som för hvarje provins skal: bildas af de der bosatta grefvar, som ega riddargods; 3) föreningarne af de genom stora familjebesittningar utmärkta slägter, som vi särskildt benäda med denna rätt; 4) de föreningar, som bildas af den gamla och betryggade fasta egendomen (des alten und befestigten Grundbesitzes): 5) hvardera af landets universiteter, och 6) de städer, som vi särskildt meddela denna rätt. 5. De medlemmar, som skola föreslås af stiften, väljas af deras medlemmar bland dem sjelfva, universiteternas af akademiska senaten bland de ordinarie professorerna, städernas af magistraten eller, i brist på ett kollegialt styrelseräd, af de öfriga i kommunalt hänseende röstegande borgarne, bland stadens magistratpersoner. 4 6. De närmare reglementariska bestämmelserna om bildandet af föreningar mellan godsegarne samt om utöfvande af förslagsrätten skola särskildt utfärdas. 4 7. Rätt till säte och stämma i första kammearen kan blott utöfvas af preussiska undersåter, som ega fulla medborgerliga rättigheter, äro bosatta inom Preussen och icke stå i aktiv tjenst hos en icke-tysk stat. Vidare fordras, utom för prinsarne af vårt kgl. hus, en älder af 30 är. s 8. Rätten till ledamotskap af första kammaren bortfaller för de ledamöter, som äro föreslagna i enlighet med S 4 och 6, dä de förlora den egenskap i hvilken de blifvit föreslagna. S 9. Rätten till ledamotskap går, utom de fall som nämnas i strafflagens 9 12 och 21, förlorad, om kammaren genom ett af oss stadfästadt beslut fränkänner en ledamot oförkränkt ära eller en mot kammarens värdighet svarande vandel. 4 10. Om kammaren med afseende på en mot en ledamot inledd undersökning eller eljest af vigtiga grunder är af den åsigten, att utöfvandet af densammes rätt till säte och stämma bör suspenderas, så erfordras äfven till denna ätgärd vårt godkännande. S 11. Har en ledamot af första kammaren förlorat rätt till ledamotskap, så kommer, i fall denna hvilar på ärftligt berättigande, bestämmelse att gifvas af oss om val af en annan medlem af ifrågavarande familj. Om en sådan ledamot blifvit föreslagen i enlighet med S 4—6, så skola vi ga i författning om uppgörande af nytt förslag. Med vär högstegenhändiga underskrift och bifogade konogliga insegel; gifvet Sanssouci den 12 Oktober 1854. Fredrik Wilhelm. v. Manteuffel. v. d. Heydt. Simons. v. Raumer. v. Westphalen. v. Bodelschwingb. Grefve v. Waldersee.r Thäringen. I Weimar hölls den 16 en kongress af ministrar från alla de små thiringska staterna, för att rådslå om en gemensam politik i orientaliska frågan. ÖSTERRIKE. Hamb. Nachr. offentliggör följande förtroliga depesch, som åtföljde den bekanta österrikiska noten af den 30 Sept.: Wien den 30 Sept. 1854. Vi beledsaga föregående depesch med nägra ytterligare anmärkningar angående våra förhållanden till de krigförande makterna. Två saker är det isynnerhet, som man från Berlin mer eller mindre uttryckligen fordrar af oss. Man tror att vi skulle tillsluta furstendömena för möjliga offensivoperationer af turkarne och deras allierade emot Ryssland, och man önskar af oss erhålla ett löfte, att vi, ifall Ryssland icke anfaller oss, ä vår sida icke skola skrida till anfall. Det ena som det andra är likväl beständigt oförenligt med vår ställning. Vi anse oss icke befogade att i furstendömena hindra de krigförande makternas operationer, och vi kunna i intet fall uppgifva vär fulla rätt att öfvergå från vår närvarande beväpnade afvaktande ställning till den af deltagare i kriget. Vid den sednare punkten dröja vi icke längre. Det är klart, att vi icke kunna förbida freden, som är oss nödvändig, genom andrasansträngningar och strider, och icke heller kunna förpligta oss att i en obegränsad framtid bära de tunga offer, som ett sådant passivt förhållande förer med sig. Blott i det förra afseendet tro vi oss ännu närmare böra angifva för ers högvälborenhet våra skäl. Vi kunna endast under den dubbla förutsättning anse o8s berättigade att deltaga i furstendömenas besättande, att vi skydda dem emot hvarje anfall af deryska strids krafterna och icke ställa oss i vägen för de förbundna makternas krigsoperationer. Detta följer af vär konvention med Porten och står också i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad vi städse påstått och uttalat såväl inför Ryssland som alla andra. Dä vi fordrat furstendömenas utrymmande, hafva vi uttryckligen stipulerat, att intet vilkor dervid kunde stadgas, som det icke låg inom området för vär makt att garantera. Derpå har Ryssland förklarat sig böjdt för detta utrymmande, men likväl fordrat af oss garantier att icke vara utsatt för förföljelse af fienden eller vidare anfall. Detta hafva vi vägrat. Då först har Ryssland förklarat sig vilja af rent strategiska skäl draga sig tillbaka, och det har derigenom förebyggt en konflikt, som eljest vårt oåterkalleligt fattade beslut skulle haft till följd. Således har icke Ryssland öfverlemnat furstendömena åt oss. Det har prisgifvit dem åt deras öde. Vi hafva sedan inryckt, emedan vi dertill hade Turkiets medgifvande. Turkarne intåga till följe af sina krigsoperationer, och likaledes kunna fransmän och engelsmän rycka efter, i kraft af sin med Porten afslutade allianstraktat. Vi hafva således väl rättighet att vara i furstendömena, men ingalunda befogenhet att derifrån med våld utestänga andra än Portens fiender, och ännu mindre att föreskrifva de krigförande makterna till hvilket militäriskt ändamål de skulle ega att inrycka i dessa länder. Ett sådant anspråk kunde vi icke uppställa, utan att genast framkalla en rättmätig protest emot vårt förfarande. Att detta förhållande innebär många svårigheter kan icke förnekas, men dessa kunna undanrödjas blott genom öppet erkännande af gränserna för vår rätt på underhandlingens väg och genom vänskapliga framställningar. Blott på sädant sätt och i furstendömenas eget intresse skola vi kunna verka derhän, att dessa trakter sä mycket som möjligt blifva förskonade från krigsoperationerna. Häraf följer vidare, att i afseende på fördragets af den 20 April gällande kraft icke skilnad kan göras genom den omständigheten huruvida från furstendömena mot Rysslands omräde ett anfall — i hvilket vi icke hade nägon del — skulle blifva företaget eller ej. Tillhör oss icke rätten att hindra ett sådant anfall, så ligger icke heller i dess tillåtande någon öfvergång till offensiven. Men väl måste Ryssland vid afvärjandet af ett sädant anfall å sin sida stanna vid Pruth, om det vill undvika konflikten med Österrike. Preussen och Tyskland skola derföre, om de i allmänhet erkänna, att vårt framryckande i furstendömena varit föreskrifvet af de tyska intressena, icke kunna utesluta från löftet om sitt bistånd en eventualitet, hvilket vär ställning icke berättigar oss att förhindra. Det öfverlemnas åt ers högvälbörenhet att i lämpligt fall göra bruk af denna depesch, för att icke lemna något tvifvel derom att vi beslutat i de båda förutnämnda punkterna icke afvika från vår bestämdt uttalade hällning., Moritz Hartmans öde är nu bekant; han ÅM Ls RH AO EO AD AR AV vt vt FA em A me OO RA mi ee 4 MM