Aftonbladet – 18 oktober 1854, sida 3

house, : Då jag blifvit gift, erfor jag att min bror redan då var i betydlig skuld, betydlig för honom menar jag, och betydlig nog för att nödga mig sälia några smycken. Det var ingen uppoffring. Jag sålde dem mycket gerna. Jag satte ej något värde på dem; de voro alldeles utan värde för mig. Antingen läste hon i hans ansigte att han visste, eller också fruktade hon i sitt samvete att han visste att hon talte om några skänker hennes man gjort henne; ty hon teg och rodnade åter. Hade han icke vetat det förr, skulle han vetat det nu, till och med om han varit långt enfaldigare än han vars. Sedan har jag vid olika tillfällen öfverlemnat min bror de pengar jag kunde undvara, de pengar med ett ord jag haft till min disposition. Då jag, i tillit till det intresse pi säger er hysa för honom, tror mig kunna fullt Lita på er, vill jag ej skänka er ett blott halft förtroende. Sedan ni börjat med edra besök här, har han på en gång varit i förlägenhet för en summa af hundra pund, men denna summa har jag ej varit i stånd att lemna honom. Jag har varit orolig för följderna af denna hans förlägenhet, men har bevarat denna heralighet tills nu, då jag anförtror den åt er heder. Jag har ej anförtrott den åt någon annan, emedan — ni uttalade nyss sjelf mitt skäl — Hon afbröt sig tvärt. Fan var en fyndig man och såg och be