Aftonbladet – 18 oktober 1854, sida 3

snitt reproducerades, hade jag ögonskenligt bevis. Ånvändbarheten på böckers omtryckning lägges för öppen dag. En gammal rar bok, ett verk på främmande språk, gamla sällsynta koppareller träsnitt J kunna mängfaldigas med absolut likhet i hvarje rad, Jord eller punkt. Det är slut på däliga upplagor, så länge det fins ett enda exemplar af en god. Nu kommer frågan om kostnaden. För att besvara den tog min ledsagare, som sjelf är praktisk arbetare, följande exempel. Tolfte delen af samlingen Histoire des Gaulois, har blifvit sällsynt och säljes vanligen för 2 åa 300 francs; ej heller kan den all tid fås för det högsta af dessa priser. Antag nu att wi behöfva hundra exemplar. Det lönade sig icke att trycka en så liten upplaga, hvilken, när den var färdig, hade det emot sig att den vore tryckt imed moderna typer och med risk af en mängd tryckfel. Kostnaden derföre på den homoeografiska vägen skulle bli 440 franes för papper, 220 för tryckning och 110 för andra omkostnader, således icke fullt 8 francs exomplaret. Arbetet skulle sysselsätta tre personer. under 10 dagar. Jag förbigär andra exempel på nyttan och välsignelsen af den nya upptäckten, till hvars berömmelse min vän var särdeles upprymd och vältalig. Ibland de prof på homoeozrafisk konst jag har i mina samlingar, är en kopia af en bland Albrecht Därers kopparstick, som kommer köparen på 3 sous (omkring 6 sk sv. riksgäld). — Litterära celebriteter i Fransrike. Ingenting har lidit så mycket, skrifver ett engelskt blad, af de sista franska revolutionerna som litteraturen. Tidehvarfvets mest berömda skriftställare bafva indragits i de politiska förvecklingarne, hvilka hafva nödgat dem att draga sig tillbaka från skådeplatsen för deras verksamhet. Victor Hugo lefver på en ö i Kanalen. Lamartine år nästan bortglömd. I Paris träffar man ännu på då och då en half neger, som skrider fram i en lutande ställning och hvars hår förlorat sin naturliga färg — det är Alexasder Dumas. Denne omtyckte romanförfattare hade hittills bott hos sin dotter i Maison dOr på bulevarden, imen har för kort tid sedan hyrt ett litet hus vid Rue dAmsterdam. En afton varseblef jag på bulevarden en giktbruten, gammal man, som knappt tycktes rara i stånd att släpa sig fram; han kom just ut ur Divanen, en af litteratörer mycket besökt estaminet, och uppgafs för mig vara den snillrike kritikern Gustave Planche. Alfred de Vigny; författaren till Cinq Mars, bär ännu alltjemt sitt hufvud temligen högt och infinner sig regelbundet vid sammankomsterna i Academie frangaise; hans långa lockar gifra honom utseendet af en gammal frank, men ack ! de: äro redan gränade. Emile Deschamps har dragit sig undan till Versailles, der han odlar sin trädgård, medan Sainte-Beuve har sålt sig till Moniteur Universel, der han skrifver tråkiga artiklar, som blott läsas i landsorten. Äfven Bibliophile Jacob (Paul Lacroix) hör till de bortglömda, liksom hans bror, hvilken en gsång var i stort rop som novellist och dramatiker och har en svägerska till Balzac till hustru. Af franska. litteraturens koryfeer äro Guizot, Villemain, Augustin Thierry och Victor Cousin ännu mer eller mindre verksamma, men de närma sig slutet af sin lefnadsbhana och lemna inga efterföljare efter sig. — Ea polsk student i Amerika. Under titela ÅAuto-Cracy in Poland and Russiav har en ung polack vid namn Julian Allen i NewYork nyligen utgifvit en skildring af sin flykt från Grodno, der han: studerade är 1844, då en politisk förening af umga män, som satt sig i brefvexling med likasinnade stu denter i Krakau, upptäcktes af polisen. Det lyckades den unge Allen genom den bjelp han erhöll af en bland sina lärare, som skaffade honom en förk lädnad, att genom flykt, först till sina föräldrars jizods vid Warschau, rädda sig från att häktas. Härifrån framkom han, efter många äfventyr och faror, äfvensom på långa krokvägar öfver afsides liggande vägar och skogsmarker, till Memel, der han kuwade andas något friare. Men den mellan de båda länderna, Preussen och Ryssland, bestående konventionen gjorde äfven staden Memel till ett pinsamt ställe för den unge mannen. Han skildrar i sin skrift den oro och med hvarje ögonblick växande ängest, som han der kände. En handelsagent, till hvilken han medfört ett rekommendationsbref, förskaffade honom plats på ett till Grimsby bestämdt engelskt skepp, hvars kapten gömde honom under; golfvet i sin egen kajuta föratt undandraga honom förföljelsen af någon gensdarm, som möjligtvis kunde spana efter honom och fröga efter hans pass. Han säger sig för hvart enda steg hafva varit förföljd af preussiska polisen. Till och med i England tycks den unge polecken ej ansett sig nog säker, ty han begaf sig genast till Amerika, der han erhöll anställning, och der hans nu utgifna skrift ej så litet bidrager att motverka de konstlad-, sympatier för Rysslands sak, som från ett annat nåll blifvit inplantade. — Hvad det ändå går fort med Vejegrafen! En bonde i ett af rikets större landsk? er hade för en tid sedan fått i kommission att SF icka ett par nya stöflor till en af ortens riksdagsmär , här i Stockholm och då han hört så mycket om en nyligen fullbordade elektriska telegrafliniens underbara hastighet, begaf han sig med de nya söflorna till telegrafbyrän i en angränsande stad. Dörren var öppen, och han kom in i ett yttre rum, der ingen uppehöll sig. Han såg endast midt emot sig en liten lucka med en glasruta, öfvertäckt med. en grön gardin. Öfverraskad af tystnaden och ensligheten i denna nyheternas verkstad, smög han sig med sakta steg fram till luckan, hyiskade för sig sjelf nägra ord och hängde stöflorna på en spik i väggen, hvarpå han åter lika tyst smög sig sina färde. Efter en stund vände han tillbaka till stället, för att få närmare underrättelse om utförandet af sitt ärende, och fann då icke heller någon i rummet, men deremot hade de nya stöflorna försvunnit från spiken, och ett par gamla utslitna hängde der i stället. Detta öfvergick budbärarens beräkning, och han utbrast med beundran: Hvad det ändå går fort med den telegrafen! Det var knappt en handvänning sen jag var här först, och nu har icke blott riksdagsman fått sina nya stöflor, utan han har äfven skickat tillbaka de gamla söndriga för att lagas.. — Fiskfångsten. En prest i ett rikt abbotstift, hvars fader hade varit fiskare, lät upphänga ett fisknät i sitt rum för att derigenom erinra sig sir ringa härkomst. Denna lätsade ödmjukhet gjorde, att man efter abbotens död valde honom till abbot. Nu sägs icke nätet längre, och då man frågade hocom om orsaken dertill, svarade han: Då jag nu har fångat fisken, behöfver jag icke nätet längre. Telegrafrapport. Helsingborg d. 18 Oktober 1854, kl. 1, 45 Mm 47