Aftonbladet – 18 oktober 1854, sida 2

Jag har en tid bortåt hyst en liflig önskan. att få tala med er. Det var icke genom någon märkvärdig slump som han träffade henne, då hon under denna del af dagen jemt var allena och stillet var ett af hennes älsklingsställen. Det var en uthuggning i en mörk skog, hvarest lågo några nedfällda träd och der hon kunde sitta och betrakta de nedfallna löfven från förra året, liksom hon hemma hade betraktat de fallande gnistorna. Han satte sig vid hen nes sida i det han kastade en blick på hennes ansigte. Er bror, min unga vän Tom —, Färgen på hennes kinder förhöjdes, och hon vände sig till honom med intresse i blicken. Aldrig i mitt lif,, tänkte han, har jag sett någonting så märkvärdigt och fängslande som då dessa drag få lif. Förlåt mig! Men yttringen af ert Ssysterliga deltagande är så vackert. Tom borde vara så stolt deröfver — jag vet det är oursäktligt, men jag kan ej låta bli att beundra. Efter ni är så entusiastisk, menar ni,, svarade hon lugnt. Nej, mrs Bounderby; ni vet att jag icke inför er gör mig bättre än jag är. Ni vet att jag är ett smutsigt stycke menniskonatur, färs dig att sälja mig hvilket ögonblick som helst för en resonabel summa och alldeles ur stånd till något arkadiskt handlingssätt., Jag väntar, svarade hon, patt få höra hvad ni har att säga mig om min bror., Ni är sträng emot mig, och jag förtjenar det. Jag är en så ovärdig sälle som ni nås gonsin kan finna, om jag endast undantara t jag ej är falsk — ej. falsk. Men pi förvinade och bragte mig ur fattning så att jag kom bort från mitt ämne, er bror. Jag ir intresserad för honom.