Aftonbladet – 18 oktober 1854, sida 2

I samma stil kunde han derefter tilltala mr Harthouse. Harthouse, ni har ett par hästar dernere. Skicka efter ett halft dussin till, om ni vill. Vi skola nog få plats för dem. Här fins stallrum för tolf hästar, och ljuger man icke på Nickits, så höll han hela dussinet. När Nickits var pojke gick han i Westminsterskolan, me-. dan jag lefde af afskräden och sof i en båskorg. Till och med om jag hade lust att hålla tolf hästar — som jag inte har, då en är nog för mig — skulle jag ej kunna se dem i sina spiltor utan att tänka på hurudan min egen bostad fordom var beskaffad. Jag skulle ej kunna se dem, sir, utan att låta drifva ut dem. Men så går det här i verlden. Ni ser det här stället. Ni vet hvad det är för ett ställe; ni vet att det icke fins en egendom af samma storlek i komplettare skick hvarken här i landet eller annorstädes — lika mycket hvar — och här midt i den, som en mask i en nöt, sitter Josiah Bounderby, medan Nickits (som en person, som i går var inne på mitt kontor, berättade mig) medan Nickits, som brukade spela med i de latinska komedierna i Westminsterskolan inför landets öfverdomare och adel, som applåderade honom tills de voro blå i synen, nu som bäst håller på att bli barn på nytt — håller på att bli barn på nytt, sir! — fem trappor upp vid en bakgata i Antwerpen., I denna ensliga tillflyktsorts skuggrika löfhvalf, under de långa, qvalmiga sommardagarne, var det, som mr Harthouse började forska i det ansigte, som satt honom i förvåning då han första gången såg det, och försöka om han skulle kunna få det att förändra sig för hans skull. Mrs Bounderby; jag anser det för en gärdeles lycklig slump att jag träffar er här.