Aftonbladet – 14 oktober 1854, sida 3

I var nybakadt, smöret färskt och sockret naturligtvis i öfverensstämmelse med Coketownmagnaternes stående fras, att dessa menniskor lefde som furstar, sir. Rachael lagade till teet (sällskapets talrikhet gjorde lånet af en kopp nödvändigt) och gästen förtärde deraf med strykande aptit. Det var den första skymt af sällskapsglädje deras värd haft på många dagar. Äfven han, med verlden som en ändlös hed utsträckt framför sig, njöt af måltiden, — åter en bekräftelse på magnaternas sats, visande den fullkomliga bristen på beräkningsförmåga hos dessa menniskor, sir. Jag har aldrig ännu kommit att fråga hvad du heter, missus, sade Stefan. Den gamla presenterad: sig som mrs Pegler. Enka, förmodar jag? Ö ja, sedan många år,. Mrs Peglers man (en af de allra bästa män som någonsin funnits) var efter mrs Peglers beräkning redan död, då Stefan föddes. Det var en svår sak att mista en så god manv,, sade Stefan. Några barn ?n Mrs Peglers kopp, som slamrade mot fatet hvarpå den stod, vittnade om någon nerfretlighet hos henne. Nejs, sade hon, Ej nu, ej nu. Död, Stefan,, antydde Rachael med en hviskning. Jag är ledsen att jag talat om det,, sade Stefan. Jag borde ha tänkt på att jag kunde vidröra ett ömt sår. Jag är ond på mig sjelf. Medan han ursäktade sig, slamrade den gamla qvinnans kopp allt mer och mer. Jag hade en son,, sade hon, med en besynnerlig darrning i rösten, utan något af de vanliga tecknen till sorg, och han artade sig vil, utmärkt väl. Men om honom få vi ej tala. Han är —. Ställande ifrån sig sin kopp, rörde hon sina händer som om hon med en åtbörd skulle velat tillägga ,död. Derpå sade hon högt: Jag har förlorat honom. (Forts.,