Aftonbladet – 14 oktober 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 14 Okt. Historieskrifvaren, som en gång kommer att sammanlägga och åt efterverlden bevara det närvarande tidskiftets och särskildt den innevarande riksdagens händelser, skall svårligen kunna med tystnad förbigå den omständighet, som åt denna riksdag gifvit dess egendomligaste prägel, nemligen att nästan allt hvad stort, tidsenligt och följdrikt blifvit dervid beslutadt, skett ej blott utan regeringens medverkan utan i nära nog uppenbar strid med dess i de kongl. propositionerna uttalade önskningar. Men om regeringen skjutit ifrån sig äran af de inre samhällsförfattnivgarnes befrämjande och svårligen kan bestrida att folkrepresentationen, oaktadt obilligheten af dess sammansättning och otympligheten af dess former, ådagalagt en berömlig eftergifvenhet för allmänna meningens påtryckning, så visar sig å andra sidan hos den närvarande styrelsen ett okufligt begär att i afseende på landets ställning till andra makter utestänga den andra statsmakten från all skymt ej blott af deltagande eller bestämmande — hvartill också icke grundlagen berättigar Rikets Ständer — men af insigt eller medvetande om regeringens afsigter i frågor, som för bela rikets välfärd äro så brinnande, att Kongl. Maj:t vid flerfaldiga tillfällen förklarat Sverges ära och sjelfständighet deraf bero. Det tyckes vara ett oemotståndligt behof hos dessa män, som, i trots af den högt uttalade opinionen i hela landet, ännu alltjemt äro qvarsittande vid konungens rådsbord, att rätt grundligt visa både representation och folk den komplettaste frånvaro af aktning och förtroende. Det var genom utländska tidningar som svenska allmänheten — och svenska folkrepresentationen — fick en föreställning om innehållet af Kongl. Maj:ts neutralitetsförklaring, och först sedan svenska folket genom en främmande tidningspress erhållit kännedom om en akt af dess regering, som så nära rörde dess ve och väl, visade man ständerna den höfligheten att officiellt tala om för dem hvad de visste förut — emedan man behöf de penga Detta är det enda och sista förtroende regeringen funnit för godt att gifva Rikets Ständer af sin politik, såvidt det icke varit fråga om nya anslagsfordringar. Sådana förtroenden hafva varit mindre sparsamt gifna, i samma mån utredningen af behofven och antydningarne om hvartill medlen skulle användas blifvit efter hand indragna. Isis-slöjan, som döljer regeringens allmänna politik, blir allt tjockare och tjockare; endast då och då lyftes en flik, och ett officiellt hutvud sticker ram för att — begära mer pengar. Man skall invända att regeringsformen icke känner något åliggande för konung att i ministeriella mål,, d. v. s. sådana som röra rikets förhållande till andra makter, rådföra sig med folket eller dess representanter. Ivertom må han, enligt 8 il R.F., låta bereda och handhafva dem på det sätt honom lämps ligast synes. Ja väl, konungen äri detta fall oinskränkt enväldig — så vidt nemligen dessa nål icke röra penningeanslag. Men det finnes ifven förenvåldsmakten någonting som ärnödigt 10g, och det är bifall och tillit å de styrdes ida. Vi vilja ej här påminna om Sverges tora tider, då store konungar rådslogo med olkets ombud af fri vilja och hjertats beof, utan tvång af grundlagsstadganden, unler det despotien blomstrade som bäst i Euopas rikaste och mest förfinade länder; då överge var en verldsmakt genom detta inneriga förstånd mellan styrande och styrde, som jorde konung och folk till följeslagare ej lott på ärans höjder, utan ock, för att nyttja seijers ord, på olyckans brants. Vi vilja ej Våminna om så gammalmodiga ting, men väl orde vi ha rätt till den erinran, att det gif