Aftonbladet – 13 oktober 1854, sida 2

— Hela verlden .har blifvit narrad af de förhastade underrättelserna om Sebastopols fall, och en viss surmulenhet röjer sig till följe deraf hos litet hvar. Sjelfva kejsar Napoleon skall vara mycket ond för det äfven han låtit dupera sig, och ett ögonblick till och med tänkt på att inbibera alla privata telegrafdepescher, hvilket han vid närmare eftersinning funnit icke gå an. Endast vår beskedliga svenska Posttidning triumferar. Hon framträder såsom en sierska, som klart blickar genom hela väfnaden af osanna fakta och diktade detaljuppgifter. Hela Europas tidningar, statsmän, affärsmän, ja monarker ha låtit narra sig, men icke — Posttidningen. Med all rätt uppträder hon derföre i gårdagens blad med en skarp tillrättavisning åt alla dem som låtit bedåra sig och med en liten hymn öfver sin visdom och ofelbarhet. Hon upprepar med diplomatisk noggrannhet allt hvad hon under åtta dagar yttrat om denna sak, huru hon den 2 Okt. sagt att berättelsen om Sebastopols fali fordrar bekräftelse, buru hon den 3 Okt. förklarat att densamma ,tarfvar bekräftelse o. s. v., och uttalar slutligen sin förvåning deröfver att man icke lagt nog vigt på eller låtit undfalla sig alla dessa skarpsinniga anmärkningar och reservationer. Vi unna Posttidningen så oändligt gerna denna lilla segerfröjd och bedja blott att till bevis derpå att det annorstädes är alldeles som här, att nemligen allmänheten känner sig litet nedslagen och af en och annan får höra snubbor för sin lättrogenhet, få anföra ett par små meddelanden från utlandet. Vi tillåta oss att, följande Posttidningens exempel, återupprepa en liten strof ur vår Berlinerkorrespondents sednaste, i går meddelade bref: Jag vill hellre berätta för er, att vid första nyheten om Sebastopols fall blef värt ryska parti alldeles förbluffadt. Det såg den tyska reaktionen, som har sina yttersta bålverk i Kronstadt och Sebastopol, skakad i sina djupaste grundvalar. De sednare depescherna, som icke ännu bekräfta tilldragelsen, hafva gifvit detta parti ett välkommet andrum. Dess organer utösa nu skällsord och hän mot den lättrogna allmänheten, mot oppositionstidningarne, som redan triumferade öfver det ryska tvängsfästets fall i orienten, ja mot sjelfva Wienerdiplomatien, som bjelpt till att sätta nyheten i omlopp. Det ryska partiet gläder sig nu till den grad öfver sina motständares för ett ögonblick gäckade förhoppningar, st: det väl ä sin sida torde få att begräta en förbastad segerfröjd. 9Sebåstopol är sannolikt i detta ögonblick icke taget, men början af expeditionen och den lysande segern