Aftonbladet – 12 oktober 1854, sida 2

vändigt att bereda dessa makter en motvigt, genom att uppställa en stark makt i medlersta och norra Europa. Sålunda äro detryska partiets i Tyskland beräkningar och planer. Lyckligtvis låter ingen bedraga sig om rätta syftningen af dessa goda råd. Hvad till en början beträffar Österrike, synes det på intet vis ha lust att gå in på en för Ryssland fördelaktig neutralitet. Med den blickens säkerhet, som utmärker de österrikiska statsmännen, hafva de genast gifvit hr Häbner i uppdrag att lyckönska franska kejsaren till de första framgångarne på Krim. andra sidan fortsättas och ökas truppkoncentrationerna på gränserna till Gallicien och Polen. Såsom jag tror mig redan hafva sagt er, vili Österrite ej på något vis låta den engelskfranska alliansen, denna hittills oerhörda konstellation på historiens himmel, gå förbi sig utan att tillgodogöra den för sina särskilda intressen. Det skall akta sig för attförsvaga de allierades framgång, i ändamål att behaga denna korrumperade del af Tyskland, som har sin lifskraft från Ryssland och som, om Österrike förklarar sig till fördel för vestmakterna, skall snart blifva tvungen att följa det. Hvad Sverge och Danmark beträffar, så är ni bättre än vi i tillfälle att känna dessa staters afsigter. Danmark skall omsider begripa att det lyckliga fälttåget i Svarta hafvet skall nästa vår hafva till följd ett helt annat sätt att gå tillväga i Östersjön från vestmakternas sida. Det skall icke våga att öppet gå med Ryssland. Jag leranar åt er sjelf att bedöma frågan i hvad den rörer edert eget land, och inskränker mig till att säga er, att blickarne äro riktade på Sverge och att man är tryggi afseende på det beslut detta land slutligen skall taga. Detta i afseende på det preussiska-ryska partiet, och dess anti-tyska, anti-preussiska beräkningar. Det finnes utom och vid sidan af detta parti, som man vet, en moderat diplomatisk fraktion, som gerna ville åt Preussen bevara dess ställning såsom europeisk stormakt, utan att pålägga det en stormakts förbindelser. Detta väl bekanta parti är noternas, cirkulärernas och protokollernas parti. Det drömmer beständigt om ett stycke Wienerprotokoll, som ånyo skulle bestämma det moraliska och platoniska stöd som Preussen vill gifva åt de fyra garantierna. Men detta parti vågar knappt tillkännagifva sin önskan efter det hårda slag som samma förslag, när det framställdes under förflutna månad, erhöll från lord Clarendons och franska regeringens sida. Som den förstnämndes svar var det bestämdaste, skall jag inskränka mig till detta. Affären är för öfrigt känd af blott några få. Tidningarne hafva hittills icke talat derom, och om de gjorde det, så komme det att ske med vanlig försigtighet. Saken är den att sedan Preussen i sitt cirkulär af den 3 September utmanat vestmakterna genom den skarpa accent som deri lades på de tyska intressena, så fann det tre dagar derefter för rådligt att aflåta en mera försonlig depesch till Paris och London, hvari det erbjöd ett nytt protokoll i enahanda syftning. Detta har jag berättat er i mitt sista bref. Men lord Clarendon svarade hr Bernsdorf, som läst för honom den preussiska depeschen, att det vore öfvermåttan löjligt och befängdt om man nu skulle helt expres sammankalla Wienerkonferensen, för att inför Europa förkunna, att Preussen är fullt beslutet att ingenting bevilja utom sitt moraliska stöd, och att det ej tänker på att infria sitt ord genom någon militärisk handling. Det der vore tillräckligt bekant och behöfde ej intygas genom iågot nytt protokoll. Allt detta uttrycktes sedan i en särskild depesch, uti mycket lifliga ordalag, föga öfverensstämmande med den vanliga diplomatiska skonsamheten. Redan före den 6 September hade lord Clarendon hotat att utesluta Preussen från allt deltagande i de definitiva fredsunderhandlingarne. Det är nu våra diplomaters stora bekymmer. För öfrigt lita dessa så föga på neutralitetens fredliga löften, att man, oaktadt reserven blifvit hemskickad, håller artilleriet och kavalleriet på krigsfot. Ja, ännu mer, man exercerar redan rekryterna för nästa vår, hvilka då skola vara fullt öfvade soldater och förenas med reserverna, som i hvarje ögonblick kunna inkallas och i nödfall presentera temligen aktningsbjudande bataljoner. E. — Sedan Kongl. Maj:t under den 8 nästidne September, från dess beskickning till London