Aftonbladet – 11 oktober 1854, sida 2

salsen, som Ullnor en solid metod. idutvudstyrkan i fru R:s utiryck liggeri hennes canto largo; här ega hennes toner en oemotståndlig vältalighet. I dessa bänseenden nämna vi den s. k. tiggar-cavatinan i fjerde, äfvensom hennes scen 1 andra akten, sedan Bertha blifvit bortröfvad, m. m. Uti kröningsscenen har hon dock sina bästa momenter, der hon ock utvecklar sin utmärkta mimiska konst. Vid scenens början, då hon bedjande knäböjer, bildar hon ett högst intressant parti af taflan genom det rena uttryck af andakt, som återspeglar sig i hennes sång såväl som i de förklarade anletsdragen; i dessa lugnare ögonblick tror man sig se en mater dolorosa, omgifven af den poesi, som den bildande konsten förlänar detta ideal af försakande qvinlighet. I de följande affektfulla uppträdena utvecklar hon, om än med stundom måhända nog starkt färgadt uttryck, hela kraften af sin talang. Magnetiseringsscenen utföres ypperligt, hvartill ock hr Rademachers artistiska medverkan bidrager. Fru R:s koloratursång är, åtminstone att döma efter denna representation, mindre utmärkt; hennes passager och driller lemna i korrekthet och lätthet åtskilligt öfrigt att önska, ehuru hennes fioriturer i ensemblen visserligen lyckades bättre än i arian. Detta märktes isynnerhet uti den slora arian i sista akten, som förr merändels varit utesluten, och enligt vår tanka ej gjort sig oförtjent deraf. Hvad fru RB. i detta hänseende mindre eger i sin makt, ersätter hon dock rikligen genom de öfriga sidorna af sin talang. Fru Romanis framgång var lysande; efter fjerde akten framropades bon, äfvensom, jemte hr Rademacher, efter den sista. Äfven denne konstnär gjorde en rätt vacker debut. Utan att vara en talang af första ordningen — och en sådan lärer isom tenorfacket i närvarande stund allerstädes vara en avis rarissima — är han dock en ganska rutinerad man, gom känner scenens fordringar och förstår att uppfylla dem. Hans röst eger volym och ett betydligt omfång; dess dunklare timbre egnar sig mindre för romans — och det s. k. lyriska facket i allmänhet, än för ensemblerna i den moderna operan. Iöfverensstämmelse härmed använder han oftast bröströsten och endastsällan falsetten : en metod, som i den större moderna operan visserligen är på sin plats, men ock mera tröttar sångaren, och i de nu brukliga höga tonlägena medför organets hastigare nötning. I vissa höga lägen skulle vi vilja tillstyrka hr R. att utbyta brösttonerna mot falsetten : hvad tonen nemligen vinner i materiell kraft, förlorar den i välljud, hvilket lätt kan förleda den oerfarne att taga för bristfällighet hos organet sjelft, hvad som endast är ett mindre fördelaktigt användande af detsamma. ÅAfven hr R:s föredrag tycks mera egna sig för energiska än för sentimentala partier, mera låna sig till deklamationens än till den smäöltande melodiens effekter; också är hans textartikulation — liksom fru Romanis — ovanligt bestämd och tydlig. Emellertid vilja vi, i afseende på hr R:s föredrag, ej uttala något bestämdare omdöme, förrän vi hört honom i flera partier. Hvad Profeten beträffar, hade hr RB. i de tre första akterna sina fördelaktigaste momenter; i de båda sista märktes hos rösten en viss afmattning äfvensom stundom någon svårighet att med bröststäraman uppnå de högre tonerna: troligen en följd af den sjukdom, hvarifrån hr R. först nyligen hunnit tillfriskna. Såsom skådespelare stär hr R. jemförelsevis högre än som sångare. Hans spel är sannt, energiskt, och lemnar aldrig rum för dessa obevakade ögonblick, hvilka helst under det stumma spelet så lätt föra skådespelaren utom rolen. I andra akten i allmänhet, och förnämligast under den förträffligt utförda drömscenen, äfvensom under magnetiseringsscenen i 4:de akten hade han sina tacksammaste momenter, för hvilka han skördade ett ganska lifligt bifall. Vi hafva med afsigt afhållit oss från alla paralleler mellan de nya sångarne och dem vi i motsvarande fack förut ega. Detta jemförande leder til att taga parti för och mot. och slutar oftast med öfvergången från sak till person. Onekligen lofvar de båda sujetternas engagerande stor nytta för vår scen, såväl till vinnande af dubblering, 1 händelse af sjukdomsfall, som med hänsigt till operor med större personal; man kan nemligen, hvad den sednare omständigheten vidkommer, under närvarande styrelse hoppas den tid vara förbi, då man, utan aseende på personalens samverkan, ställde sin hela lit på en eller par omtyckta sujetters dragningskraft. Sångscenen behöfde, med ett ord, förstärkas genom sujetter med rutin, som ej på tiljorna måste absolvera sina elementarstudier (måtte detta olyckliga bruk för alltid vara kommet ur modet), och tillika bringa oss närmare det på kontinentens operateatrar för närvarande rådande uppfattningssätt, på det vi ej, hermetiskt spärrade mot fremmande impulser, må stadna alltför långt bakom vår tid. Hvad styckets framställning i öfrigt vidkommer, tro vi att femte aktens början skulle vinna på någon betydligare afkortning, äfvensom på återupptagandet af den vackra terzetten, hvilken ganska oförtjent blifvit förvisad ur operan. — Bland de medverkande i operan vann isynnerhet mll Michal lifligt bifall för sin, såsom vanligt, utmärkt artistiska sång. I öfrigt var allting rätt väl bestäldt, såvida man ej vill rikta en anmärkning mot slutexplosionen, som denna gång råkade komma litet post festump. Mindre teatern, som eger ett par rätt gerna hörda kuplettsångerskor, har nyligen gjort en ny acqvisition uti hr Arlberg, elev af hr Ginther, och förut såsom dilettant med bifall hörd i åtskilliga konserter. Hr A. har debuterat i Farinelli (rnusiken af Ahlström) och funnit