Aftonbladet – 11 oktober 1854, sida 2

TEATER. Kongliga Operan. Måndagens representation var ett af dessa tillfällen, då väntan, tvifvel, undran, församla scenens och sångens alla vänner framför de ominösa tiljorna — de båda nya acqvisitionerna, hr Rademaeher och fru v. Romani skulle nemligen debutera såsom Johan af Leyden och Fides uti operan Profeten. Fides är ett af dessa partier, gom hvarje ögonblick gifva sina representanter tillfälle att ådagalägga sin konst, i dramatiskt som i vokalt hänseende, men ock ej lida att något sådant moment passerar obegagnadt. Ty någon inre helhet finnes ej i denna rol; men af otaliga enskilda pointer har komponisten med stor konst bildat ett yttre helt, hvilket, af den framställande lika skickligt sammanhållet, aldrig förfelar en lysande verkan. Fru Romani har visat sig i en betydande grad innehafva denna förmåga: hennes hufvudmål, det hon aldrig lemnar ur sigte, är den dramatiska effekten, det ständiga fasthållandet af åskådarens intresse, i det hon gifver hvarje soment dess fulla belysning och genom omedelbara öfvergångar mellan dem aldrig tillåter åskådarens fantasi träda utom illusionens magiska krets. Detta rmål vinner fru R. ej blott genom sitt dramatiskt lifliga, stundom inspirerade uitryck i sången, utan ock genom ett lika sannt, energiskt, och af alla skiftningar mäktigt spel. Fru R:s röst är egentligen en mezzo-sopran, af betydligt omfång, och eger ett särdeles klangfullt altregister; äfven mellantonerna äro ganska välljudande; det öfversta registrets toner äro vågot skarpare, men