Aftonbladet – 9 oktober 1854, sida 2

Hofkapellets Konsert sistlidne gårdag var: ganska väl arrangerad. Den utgjorde ett slags afskedsfest för en ur kåren afgående ledamot, till hvars förmån jemväl dess behållning var anslagen. Hr Kördel har en längre tid varit anställd såsom basunist vid kapellet, och förr äfven med framgång låtit höra sig som solist. Hans musikaliska verksamhet afbröts genom förlusten af några bland dessa små egensinniga ting, som både vid sin ankomst och afgång göra menniskan så mycket omak, och, om de i allmänhet ogerna saknas, hos messingsinstrumentalisten utgöra ett conditio sine qua non för hans konstutöfning — nemligen tänderna. Denna orsak nekade honom ock att sjelf uppträda vid detta tillfälle; dock hade han det nöjet att finna en full salong och en ganska tillfredsställd publik. Beethovens sjunde symfoni, A-dur, utgjorde aftonens glanspunkt. Denna herrliga komposition, hvars första försökande äfven här framkallade hånlöje, och sedermera väckte ett stigande intresse, afhöres numera med verklig andakt, såsom en upperbarelse i konstform af det andeliga lifvets högsta mysterier. Den utfördes med den största möjliga pietet och noggrannhet. — Utom symfonien, som utgjorde konsertens andra afdelning, hördes för första gången Cherubinis ouvertur till Anakreon, en komposition, full af genialiska drag, rikt instrumenterad och mäktig af stor effekt. Vissa formella egenheter, som synas oss något bi2arra, hafva möjligen sin grund i operans handling, den vi ej känna. Afven denna pjes utfördes med mycken vård. Blott ett sångnummer förekom, men ett klassiskt, sådant mll Walin vanligen plägar välja. Denna gång gaf hon en konsertaria med obligatviolin, af Mozart: Non temer, amato bene, blott en gång förut gifven (1849 af Ciaffei). Den består af ett storartadt recitativ, samt Andante och Rondo; de båda sednare satserna äro fulla af melodisk skönhet, som vinner en ytterligare lyftning genom det fina arbetet i violinpartiet. M:ll Walin och hr dA4ubert gåfvo arian med mycken smak och uttryck; endast i recitativet hade något mera patos kunnat läggas. Afven gaf hr TAubert variationer af Riefstahl, en komposition, ingenting mindre än spirituell, utförd med en färdighet och lätthet, som framkallade allmänt bifall; synnerlig uppmärksamhet fästades vid hr dAuberts ypperliga staccato oeh ario saltando. — Ett likaledes stort bifall framkallade hr Billmans utmärkta föredrag af ett potpourri för tenorbasun af Rothe, och i sanning skall man sällan finna detta instrument betandladt med så mycken smak, ett så mjukt portamento och väl anbragt nyansvex