Aftonbladet – 9 oktober 1854, sida 2

mer; fartyget började nu att rulla, och jag gick till kojs. Sedan jag vaggat en stund i kojen, slumrade jag in till framåt kl. !, 8 andra morgonen, dä chefen, som varit på däck hela natten, kom ner och drack kaffe. Som en gammal sjöman frågade jag nu vid hvad tid Storjungfrun varit synlig; svaret blef, att den pejlades kl. !V, 4ivest, och att kurs derifrån var satt på Örskärs fyr. Kl. 8 f. m. gick jag på däck, men som det var stark regntjocka och sjön gick hög, gick jag ner igen. Sedan jag hört af chefen att land var i sigte, som ansågs vara det östra landet af Öregrundsgrepen och en båk, som ansågs vara Örskärs fyr. Jag var nere en god stund föratt ömsa torra kläder, men skutan rullade så hårdt att jag undrade hvad som var å färde, och gick upp, då jag fick höra att vi lätit båda ankarena gå och såg chefen och folket hafva dystra ansigten. Jag underrättade mig om saken och fick höra att vi fått bränningar i lovart och enligt all sannolikhet kommit ur rätta farleden, till följe af regntjocka och strömsättning. Sjön rullade in öfver däck så att vattnet stod högt upp på benen, emedan det ej hann rinna ut genom spygatten. Nu var meningen att kunna ligga fast; derpå berodde fartygets och manskapets räddning. Kettingarne stuckos på sin ända och machinen arbetade, men intet kunde motstå den häftiga stormen, som nu sprungit på NV. Kl. 10. f. m. sprungo bäda kettingarne. Rundt omkring syntes bränningar, stormen rasade förfärligt och seglen, fastän beslagna, bläste från masterna. Nu stod enda räddningen till machinen, men hvad förmår en ångmachin emot ett vredgadt haf? Skutan ville ej falla, bränningar syntes både i lovart och lä. Hur skulle man undvika dem? Vi sägo döden; men chefen var lugn i farans ögonblick och ordnade allt — folk skickades upp i lovart på fockmasten, för att medelst det vindfång de gjorde, kunna få skutan att falla ; det lyckades. Skutan föll och vi lyckades gå emellan de första bränningarne. En ljusning på. allas ansigten! Men bränningar funnos i mängd, vi lyckades styra mellan dem och kommo derigenom längre in i Löfstabugten, hvarest fartyget stötte med sakta fart, sjön var här mindre hög och hopp fanns att rädda oss och fartyg. KI. 3 på e. m. skickades båtar i land med folk, men de kunde ej komma ombord igen, trots alla försök. Vi äterstäende mäste säledes tillvägabringa natten ombord. Natten var vacker, fastän stormen höll i till framåt kl. 11. Vakter utsattes och folket fick gå till hvila. I dag har folk kommit ombord; vädret är vackert, inventarier bergas och kanske det lyckas att rädda fartyget äfven. Slutligen kan jag säga, att båtsmännen varit modiga i faran och villigt uträttat befallningarne.