Aftonbladet – 7 oktober 1854, sida 2

rår -bko. — Mindre teatern. I torsdags gafs för första gången Adele de Senanges, komedi i 1 akt, från Scribes och Varners La pensionaire maridge,. Stycket, som förut varit sedt på kongl. teatern, hvilar på en god och vacker, men kanske något matt ide, och är dertill för litet rörligt för att genom yttre retelser ersätta hvad som brister i tankedjup. Pjesen synes ha blifvit upptagen på Mindre teatern för. att bereda hr Östberg tillfälle att debutera i den åttatioårige hr de Scnanges rol. Den unge debutanten hade här tagit sig en svår uppgift att lösa, svår icke blott i afseende på konsten för en yngling att natursannt återgifva hr de Senanges höga ålder, utan äfven i afseende på uttryckandet af de sinnesrörelser som denna styckets ena hufvudperson måste erfara uti den ömtåliga belägenhet hvari han finner sig försatt, då han upptäcker den tillgifvenhet som eger rum mellan hans ådertonåriga hustru och en hans skyddling och vän. Om än hr Östberg ej i-allo lyckades att öfvervinna denna dubbla svårighet, vorohans bemödanden härutinnan dock berömvärda och vittnade om en: ganska god uppfattning. En utmärkt njutning bereddes dessutom åskådaren genom det ypperliga, sannt konstnärliga sätt hvarpå fru Kinmansson spelade titelrolen. Den rena barnaoskulden, den ömma dotterliga tillgifvenheten, den omedvetna kärleken, det sedermera vaknade medvetandet och det öppna förtroendet till den faderlige vännen, alla dessa känslor och lidelser uttrycktes med en sanning och ädelhet som berättiga till det högsta loford, och framställningen: af. denna bild, en af de älskligaste qvinnobilder visett tecknade af fransk penna, försonade åskådaren fullkomligt med styckets något långdragna dialoger. MII Kindahl samt hrr Zetterholm och Brandt fyllde ganska väl sina roller i stycket. Mindre teatern har dessutom återupptagit det af Tidningsskrifvarens förf. för vår scen bearbetade lustspelet Längtan efter äfventyr, eller Perukmakaren och hårfrisoren, ett stycke som man alltid återser med nöje, lika mycket för dess ganska qvicka och roande innehåll, som för det allbekanta mästerskap hvarmed hr Stjernström utförer hufvudrolen. De af gammalt så ytterst populära sångerna om uret, och hjertat, hvilka föredragas med hr Stjernströms uti kuplettsången erkända öfverlägsenhet, vinna nu som alltid ett entusiastiskt bifall. MIl Nordgren belönades äfven såsom vanligt med starka applådissementer för det sätt hvarpå hon karrikerar en italiensk sångare, och måste hon reguliert vid hvarje representation gifva sin stora aria da capo. I rolbesättningen hafva några förändringar vidtagits sedan detta lustspel sednast gafs härstädes af det Stjernströmska skådespelaresällskapet, och länder dessa förändringar stycket till fromma; särdeles gäller detta om hr Lagerqvists öfvertagande afinspektor Norners rol.