Aftonbladet – 6 oktober 1854, sida 1

holm medio Oktober, meddelas härmed resp. Varu-reqvirenter. STOCKHOLM, den 6 Okt. De fjorton dagar, som inom borgareoch bondestånden äskades för justering af diskussionsprotokollet vid remissen af K. M:ts proposition angående förhöjning af mindre kreditivet, äro nu förlidna, och handlingarne hafva redan i fullständigt skick ingått till statsutskottet, hvarföre frågan nu är färdig att der till pröfning företagas. Vi hafva förut i flera artiklar oförstäldt yttrat vår mening såväl om de financiela sidorna at saken som synnerligast de politiska synpunkter, ur hvilka deni vår tanka bör betraktas, med afseende å re geringens förhållande till representationen och den sednares rätt att, innan den beviljar medel, få för sig framlagd regeringens politik i den lifsfråga, hvarom här handlas och derefter bedöma i hvad mån folkets målsmän anse sig böra uppmuntra eller understödja en sådan politik. Denna vår åsigt har icke funnit gensägelse hvarken från den officiela eller halfofficiela tidningen, och vi hafva fördenskull anledning antaga att, om den än icke gillas eller smakar väl, man likväl drar i betänkande att inom ett konstitutionelt land öppet drifva den sats, att landets representation skall vara främmande för regeringens politik i den vigtigaste af alla frågor, och blindt låta sig nöja med tron på förutseendet och visheten i ett sådant högmål hos en styrelse, som snart sagdt i allt öfrigt förverkat anspråken på förtroende till hennes duglighet och statsmannaegenskaper. Man har således med tystnadens vältalighet förbigått våra artiklar i detta ämne, under beräkning förmodligen att komma till målet på andra vägar än den offentliga diskussionens. Så länge likväl yttranderätten är fri här i landet, är det publicistens rligt att begagna denna, företrädesvis när det gäller en fosterlandets angelägenhet af en så omätlig betydenhet som den nu ifrågavarande. Vi vilja fördenskull nu gå ett steg längre i framställningen af våra åsigter. Det är, säger man, för upprätthållande af den väpnade neutralitet, konung Oscar i förbund med Danmarks konung förklarat, som det ifrågavarande kreditivet äskas. Sverges ständer, säger man vidare, hafva genom en tacksägelseadress förklarat sitt gillande af denna politik, hvartill jemväl Europas samtlige makter lemnat sitt samtycke. Icke ens den sansade oppositionspressen har hittills haft något väsentligt att deremot erinra. Vi svara härtill, att i politiken, likasom i allt annaf, som icke beror af den egna viljan utan af händelsernas makt, är i dag icke i morgon, och att hvad som således kan under vissa omständigheter vara både klokt och rätt, blir motsatsen under ombytta förhållanden, så att följaktligen den politik, hvartill Sverges ställning föranledde före utbrottet af det europeiska kriget och intill dess detta öppet vecklat ut sin fana, icke derföre kan eller bör vidhållas, om denna ställning väsentligen förändrat sig och den stora europeiska kampen antagit en bestämd gestalt, så att man klart ser hvad den bär i skölden. Utan tvifvel var det ock under en sådan förutsättning, som icke blott de stridande makterna erkände utan ock Sverges folkombud sistlidne vår gillade den af Sverges och Norges konung oftentliggjorda neutralitetsförklaringen. Ty icke lärer man kunna föreställa sig att detta erkännande eller denna tacksägelseadress — vi lemna derhän sättet hvarpå den genomdrefs — kunnat innefatta en fullmakt för Sverges regering att i en framtid och under hvilka skiften och förhållanden som helst iakttaga neutralitet, d. v. s. afbålla sig från allt deltagande i den stora striden för frihet och civilisation, äfven då afgörandet af stridens utgång skulle kunna bero af ett sådant deltagande, eller, om icke förfelas, åtmin stone betydligt försvåras och fördröjas, genom den neutrala ställningen hos ett land och ett folk, som, måhända mer än de makter, hvilka med så oerhörda uppoffringar föra kampen, eger ett stort och obetvingligt intresse i utgängen deraf. Och att meningen med neutralitetens erkännande å Frankrikes och Englands sida icke varit vidsträcktare än vi ofvan förutsatt, är ej heller obekant för någon som följt händelserna, äfven om han icke haft plats i det hemliga utskottet. Ingen svensk man är numera okunnig derom att underhandlingar föregått mellan nyssnämnde länders regeringar å ena sidan och vår å den andra, med dervid framställda önskningar om Sverges och Norges aktiva uppträdande på den stora europeiska skådeplatsen; och att då sakernas tvång, sådant bjuder, önskningar lätt nog förvandla sig till fordringar är icke eller någon ny erfarenhet inom politiken. Ingen svensk man kan vidare vara okunnig derom, att inom Sverge det allmänna tänkesättet med fosterländsk entusiasm omfattar vestmakternas sak. Inom de riksstånd, hvilka väljas af folket, har, vid den första debatten om den ifrågasatta förhöjningen af det mindre kreditivet för försvarsverket, den mening tydligen blifvit uttalad, att om en ökad kredit skulle beviljas, den borde afsce det stora kreditivet, hvilket förutsätter infallande krig,. Betyder månne detta ingenting? Bevisar det icke, att man anser Sverge numera svårligen kunna fortfarande påräkna den otvifvelaktiga trygghet för sin neutralitet som under den förflutna sommaren, och att Sverges regering allt framgent icke hos folkombuden eger samma stöd för sin politik som hittills. Månne icke denna sakernas