vid ett sådant tillfälle det är medgifvet för den sjelfständiga pressen att vara stum och underdånigt afbida de beslut, som under hemlighetsslöjan förberedas och för hvilkas verkställighet regeringen med dolda syften äskar medel? Vi kunna naturligtvis icke med visshet veta huruvida frågan om regeringens politik för den kommande tiden varit diskuterad i hemliga utskottet, ännu mindre huru meningarne härom utfallit. Vi veta endast att regeringen icke ens haft den uppmärksamheten för ständerna, att uti sin proposition om medel för neutralitetens upprätthållande, underrätta Rikets Ständer, huruvida hemliga utskottets yttrande deröfver varit inhemtadt eller icke. Vianse oss derföre berättigade att antaga det sednare, och att följaktligen icke ens hemliga utskottets ledamöter fått förtroende af regeringens politiska planer, än mindre blifvit deröfver rådfrågade. De kunna således hvarken lemna någon upplysning om dessa planer, eller, då detta icke är dem tillåtet, i kännedomen derom ega ett säkert stöd för sitt enskilda omdöme, för att derefter rätta sitt tillstyrkande inför representationen. Att sådant är förhållandet, der till kan man sluta bland annat af det förhållande att fvå af utskottets ledamöter inom borgarståndet tillstyrkt de äskade ytterligare millionerna för bibehållande af den neutrala ställningen, under det att en tredje ledamot af hemliga utskottet i samma stånd afstyrkt detsamma, och alla tre ledamöterna inom bondeståndet icke haft ett enda ord att erinra mot de allvarsamma, att ej säga bittra, anmärkningar, som inom detta stånd framställdes mot nödvändigheten att slösa större summor, än som redan blifvit beviljade för utveckligen af en politik, af hvilken Sverge under fortgången af den europeiska kampen sannolikt skulle skörda hvarken fördel eller ära — och som dessutom, om den hotades, de förenade rikena icke förmådde upprätthålla utan vida mera känbara uppoffringar än det öppna kriget skulle kräfva. Utan att således för närvarande ingå i bedömande huruvida tiden nu är inne eller åtminstone snart kan, efter bekräftelsen på de verldsvigtiga händelserna i östern, blifva för de förenade rikena inne, att gifva efter för vestmakternas billiga önskningar och derigenom, medan tid är, betinga sig de för landet fördelåktigaste vilkor, skulle vi tro det tillhöra stätsutskottet att taga under öfvervägande just den ofvan inom bondeståndet framställda frågan, huruv.da det kan löna mödan att anslå ytterligare medel för upprätthållandet af en neutralitet, hvilken redan kostat så betydligt, och som antingen, med europeiska makternas goda minne, kan bibehållas utan behof af några särdeles betydliga utomordentliga utgifter, såsom också händelsen visat sig vara i Norge och Danmark, eller också, om vestmakterna skulle sådant förbjuda, kan göra vårt land en skada som icke kan botas, äfven om hela vår armå sammandroges och hvartenda örlogsfartyg från Carlskrona kunde visa sig, i Östersjön. Om, vid en sådan undersökning, statsutskottet komme till den slutföljd, att denna fråga endast kunde jakande besvaras, så hemställa vi, om icke deruti låge ett tillräckligt både poltiskt och financielt skäl att afstyrka dea nu framlagda nådiga propositionen, utan att man dervi I behöfde ens vidröra frågan om det större eller mindre förtroende Rikets Ständer kund: hysa för hushållningen med de regeringen a:i förtrodde medel. Men fastän vi skulle anse det vara i hög grad politiskt oklokt, och under nuvarande ställningar stridande mot fosterlandets sauna intresse, samt slutligen otvifvelaktigt föranleda en politisk köld, att ej säga afvoghet, mot Sverge hos icke blott Frankrikes och Englands regeringar, utan ock hos dess ädla folk, derest Sverges representation genorabeviljandet af det begärda kreditivet utmärkte att hon, under hvilka eventualiteter som helst, icke ville öfvergifva den passiva rol Sverge spelar i det allt mer och mer storartade dramat, skulle vi deremot anse det vara statsutskottets både rätt och pligt, att för den händelse regeringen ansåge sig icke vidare böra eller kunna upprätthålla neutraliteten, föreslå Rikets Ständer en betydlig tillökning å det stora kreditivet, som för närvarande är bestämdt till 2 millioner riksdaler, och med hvars lyftande jemväl det konstitutionella vilkor är bundet, att Rikets Ständer skola sammankallas, då det väl bör falla af sig sjelft att dessa ej lära kunna mötas med den nuvarande ministeren. Och i sanning äro de händelser som nu föregå i Europa af den vigt att, i mån som de allt närmare utveckla sig till sitt mål, de nog synas förtjena ett urtima riksmöte. Sverges historia visar att dess mest ärorika strider för frihet och fosterland förts så till sägandes under Rikets Ständers baner. Den andre Gustaf Adolf, Sverges störste konung, och Azel Ozenstjerna, Sverges störste statsman, försmådde icke att, under den väldiga kampen för religionsoch tankefriheten på Tysklands fält, årligen, ja någon gång till och med två gånger om året, sammankalla Rikets Ständer, för att af dem erhålla råd och hjelp. Och detvar först under Carl XII:s olyckliga envälde, som konungamakten trodde sig kunna utan samtycke af folkets representanter bestämma öfver landets utrikes politik, förstöra dess tillgångar och utarma dess folk. Historien pekar på dessa exempel och har utan tvifvel ledt grundlagens stiftare, då de uppenbarligen antydde att, när fara är för fäderneslandetz elfbestånd, Rikets Ständer ovägerligen skola sammankallas. noRRAAREROVETNEO AT