Aftonbladet – 5 oktober 1854, sida 2

med den allmänna folktron. De meddelade underrättelserna visa, att verkligen trenne personer sälunda misskänt strömstaren. Detsamma bör sålunda hafva skett flera gänger, och jag tviflar numera alldeles icke, att det är denna lilla fogel, som gifvit anledning till hela historien om svalans vinterläge under vattnet. Detta antagande förklarar alla de uppgifter vi känna häröfver. Det bör nemligen stundom hända, att en strömstare eller tvenne, emedan de vanligen lefva parvis, uppehälla sig i grannskapet der isnot drages, och begagna tillfället att neddyka under isen uti de för notdragningen upphuggna vakarne, för ati på bottnen söka sin föda, som utgöres af vatten-insekter. Detta bör så mycket hellre kunna intråffa, som dessa foglar, vid en tillfrusen insjö, ej hafva mänga tillfällen att stilla sin hunger. Att de dervid. nägon gång kunna råka in uti noten och bli dermed uppfångade är lätt begripligt. Men deras andedrägt tillåter dem ej att utan skada vistas länge under vattnet, möjligen högst en half och troligtvis ej en hel. minut, men då de under notdragningen qvarhällas der längre tid, mäste de nödvändigt mer eller mindre fullständigt qväfvas, så att somliga verkligen dö, men andra, som ej alltför länge blifvit hållna under vattnet, blott råka i ett tillständ af skendöd, hvarifrån de äter kunna hemta sig, särdeles genom inverkan af värme, och häruti torde man finna förklaringen på den i flera berättelser äterkommande uppgiften, då tvenne s. k. svalor erhållits, att den ena efter en stund qvicknade till, men den andra förblef dödn. De flesta berättelser, som omnämna att en svala, äter kom till lif, tillägga dock, att hon efter en stunds förlopp verkligen dog. Till och med vid notdragning i öppet vatten bör det någon gång kunna inträffa, att en strömstare kommer in uti notvarpet, dyker ned och fångas uti noten. Men att detta allenast inträffat vintertiden förklaras deraf, attströmstaren nästan blott då finnes i södra och mellersta Sverge. Med få undantag vistas de om sommaren i fjelltrakterna och de norra, mindre bebodda delarne af Skandinavilen., Genom de tre ofvan anförda uppgifterna, fortfar hr S., är det nu bevisadt, att strömstaren flera gänger blifvit ansedd för svala, ehuru den varit lefvande och stadd i fri rörelse, eller just under de omständigheter, då de flesta personer bäst äro i stånd att igenkänna en svala. Det blir så mycket lättare begripligt, att samma förvexling kunnat ske med döda eller stillaliggande foglar, hvilka för dem, som ej närmare gjort sig bekanta med dessa djur, äro vida mindre igenkänneliga. Ännu har det aldrig lyckats för någon fogelkännare att få se en under vattnet upptagen svala, och för de fleste öfrige är likheten i färg och storlek mellan en svala och en strömstare tillräcklig att föranleda misstaget. För egen del är jag särdeles nöjd öfver att icke hafva frän början sjelf insett denna anledning till den allmänna folktron, utan att hafva lärt att inse den genom de ofta äberopade uppgifterna, för hvilkas benägna meddelande jag stannar i den största förbindelse. Likaledes vågar jag hoppas, att de aktningsvärde män, som genom sina, här förut (1849 och 1850) meddelade uppgifter om svalans hibernation, föranledt dessa uppsatser, skola finna en verklig tillfredsställelse öfver att hafva gifvit anledning till en, såsom mig synes, fullt antaglig lösning af den länge omtvistade gätan: De torde äfven kunna anse denna lösning innefatta en fullkomlig upprättelse för de tvifvel, som af mig blifvit framställda emot dem, enär en förvexling af två till färg och storlek nära lika smäfoglar ganska lätt kan ske och endast kan anses för ett fel hos den, som angifver sig såsom fogelkännare, hvilket ingen af dem gjort., Vidare förekommer i samma dubbelhäfte: 2) en af hr H. D. J. Wallengren insänd uppsats öfver Skandinaviens Corise; 3) Anförande. af hr Wahlberg öfver Sphecomyia, funnen i Norden; 4) Beskrifning öfver tvenne nya svenska mineralier af hr Igelström; 5) Bref från naturforskaren hr J. Wahlberg. Hr Wahlberg afreste i November förlidet år från England till Cap, för att derifrån anträda sin andra naturhistoriska resa i södra Afrika. Det sista brefvet från honom är dateradt Capstaden den 20 Mars innevarande år. Han stod just då i begrepp att anträda sin långa färd, som var beräknad att räcka två år.