Aftonbladet – 5 oktober 1854, sida 2

— Af Öfversigt af Kongl. Vetenskapsakademiens förhandlingar har utkommit häftet M 4, redogörande för förhandlingarne vid sammankomsten den 19 sistl. April, samt ett dubbelbäfte, N:ris 5 6, för sammankomsterna den 10 Maj och 14 Juni. Fjerde häftet innehåller följande föredrag: 1) Af hr J. G. Agardh, Om nya algformer (skrifvet på latinska språket); 2) En af mag. Mathesius i Skara insänd berättelse öfver ett fynd, som förlidet år blifvit gjordt nära Kinnekulle, nemligen Fossilt os petrosum af en stor Hval-artx; 3) Om den stora fettdroppen i fiskarnas ägg: iakttagelser, meddelade af hr A. Retzius; 4) Hafsfaunans regioner vid Norges kust, utdrag ur ett bref från kandidat P. Chr. Asbjörnsen i Christiania. Derefter följa de vanliga smärre notiserna om inlemnade afhandlingar, akademiska angelägenheter, skänker till akademiens bibliotek, o. 8. v. Det såmmanslagna femte och sjette häftet börjar med ett föredrag af hr Sundevall: Om Svalans hibernationn. Då detta är ett ämne, som sannolikt intresserar en större mängd läsare, tillåta vi oss med några ord närmare redogöra för detta föredrag. Som bekant är har det länge varit en temli.en allmänt spridd tro, att svalorna skulle tilsbringa vintern på sjöbottnen, och ehuru sannolikheten af detta antagande flera gånger blifvit af vetenskapsmän starkt betviflad,. har det likväl allt fortfarande haft sina anhängare. Ofta har man fått höra berättelser om huru man vid notdragning vintertiden uppdragit svalor, som efter någon stund qvicknat till, o. 8. v. För att erhålla några faktiska upplysningar i detta ämne, beslöto några af vetenskapsakademiens ledamöter (hrr Sundevall, Boheman och Loven) att genom kungörelse i tidningarne utfästa premier åt dem, som kunde prestera några svalor, hvilka, på sätt förut föregifvits, blifvit funna i vattnet. En sådan kungörelse infördes första gången i Aftonbladet d. 20 Febr. 1850. Dessa kungörelser,, säger hr Sundevall, förskaffade oss flera bref och underrättelser, men inga svalor. Några af de inkomna brefven voro emellertid af mycken nytta, emedan de meddelade underrättelser, som visserligen icke voro hvad de voro ämnade att vara, nemligen stöd för den åsigten, att svalorna öfvervintrade på sjöbottnen, men i stället gåfvo anledning till en högst sannolik förklaring af skälen till att en sådan tro kunnat uppkomma och blifva gängse. En brefskrifvare anför nemligen, att han sjelf för flera år sedan i vårt eget grannskap, nemligen vid Norrbro i Stockholm, sett en svala sitta frisk och hoppande på ett isstycke samt derifrån största sig i vattnet, utan att åter! synas tillp. Dylika berättelser hade äfven från två andra håll blifvit meddelade. Uti alla dessa trenne fall, säger hr Sundevall, är det tydligt, att de, som lemnat underrättelserna, sett den allmänna Strömstaren (Cinclus aquaticus), som hvarje vinter finnes vid de flesta öppna vatten drag i södra och medlersta Sverge. Arligen pläga, från December till Mars månader, ett eller två par uppehålla sig på det anförda stället i Stockholm, under Norrbro och uppät strömmen till Rosenbad, hvarest man dagligen under denna tid har tillfälle att beundra deras, hos en verklig särgfägel med klufna tår, högst märkvärdiga förmåga att simma och att bemta sin föda under dykning, ofta 10 till 12 alnars sträckor under vattnet, eller än längre i fall de dyka med strömmen. Det bör ej förefalla underligt, att detta ärligen förnyade skädespel är alldeles obekant för de flesta af hufvudstadens invånare, som dock dagligen gå förbi stället, emedan en dylik liten fogel endast ädrager sig deras uppmärksamhet, som äro vande vid, eller mycket roade af att betrakta naturföremälen. Ej heller bör det vara oväntadt, att en och annan, som tillfälligtvis råkat få se den neddykande fogeln, utan att känna den, trott den vara en svala, som gick att intaga sin hviloplats för vintern, i enlighet