Aftonbladet – 4 oktober 1854, sida 2

nent i invalidhotellets döm i Paris. Äfven Sverge har han flera gånger uppehållit sig, och är bekant för den läsande allmänheten i Sverge genom de utdrag ur hans arbete La uestion Russe, som Aftonbladet förleden vår neddelade, och hvilka då ådrogo sig en ganska stor uppmärksamhet. En mellanliggande skrift Russie contemporaine,, bvilken utkom örliden vår, är oss icke bekant. Närvarande wrbete är snarare en samling af korta, aforistiska uppsatser, än något egentligt sammanhörande helt, och oaktadt förtjensterna af en iflig och glänsande stil, som dock ej alltid ir fri från retorisk öfverdrift, oaktadt mänglen af intressanta anekdoter, som han hemat ur åtskilliga nyare författare, men isynrerhet en nyligen känd rysk skriftställare Nitolas Tourgenieff, hvilken inom sjelfva Ryssand, på ryska språket och under ryska censuren utgifvit några oändligt enkla och grivande ryska genrebilder; — oaktadt slutligen len energiska polemik författaren med sin spetsigt skurna penna drifver mot det ryska systemet i alla dess delar; oaktadt allt detta måste vi säga, att hr Le Ducs sista arbete mera roar än öfvertygar, är mera pikant och kittlande än egentligen lärorikt och sannt billande. Det förefaller oss att hr Le Duc gjort ill meter att på litterär väg genompiska czarväldet. Men det lofvärda nitet kan äfven olifva för mycket, och sedan nu hr Le Duc skrifvit tre volymer på sina i Ryssland samlade materialier, skulle vi nästan råda honom att göra en ny resa i Ryssland, så vida han tilltror sig, innan han skrifver någon ny bok om Ryssland. I ett afseende är hr Le Ducs bok särdeles upplysande, och det är i fråga om den ryska syrkans ställning. Han skildrar på ett öfvertygande sätt följderna af statens och kyrkans sammanblandning i den ryska cesareopapismen. För beundrarne af en absolut trosenhet kan det vara rätt helsosamt att se huru denna beprisade enhet i Ryssland verkligen förhåller sig. Det ryska sektväsendet är fruktansvärdare än sektväsendet i alla andra länder, i samma mån som man der upprätthåller den skenbara enheten eller rättare sagdt enformigheten genom knutstraff och andra lika kristliga medel. Raskolniks och Starovertzi, motsvarande till någon del våra läsare och gammal-luteraner, äro de mest betydande af dessa schismatici. De räkna sina egentliga anhängare bland bönderna, hvilka genom sysselsättningen med andliga ämnen och studium af slavonska bibeln förvärfvat sig en icke ringa odling och förståndsskärpa, och det är förmodligen från detta håll som en gång revolutionen kommer att utgå, hvilken måste i grund omskapa det ryska samhällsväsendet, störta autokratien och sätta förnuftiga varelser i åtnjutande af menskliga rättigheter. Totalintrycket af dessa trenne skrifter, och nästan allt hvad man för öfrigt läser om Rysslånd, undantagande hvad som härleder sig från czarens talrika uppvaktning inom den tyska pressen, hvilken som bekant är ej kostar honom så litet penningar, är fullkomligt öfverensstämmande; en viss magnifieens i det yttre; ofantliga byggnader, breda gator, kostbara monumenter; för öfrigt ödslighetens och enformighetens storhet; vid närmare skärskådande frånvaron af de verkningar söm man skulle vänta sig af den skenbara ordningen; den förfärligaste motsats mellan hvad som synes och hvad som är; vämjelig smuts, förruttnelse och ruiner innanföre, der utsidan är öfverlastad af förgyllningens och alla goliditetens kännemärken.j Vi hafva hört det sättas i fråga, huru det kan vara möjligt att ett samhälle till den grad erbjuder betraktaren endast skuggsidor, utan att en enda liten ljus fläck der finnes att försona honom med mörkret som han på alla sidor ser omkring sig. För vår del tro vi detta vara ganska möjligt. De skriftställare med hvilka vi här befatta oss, sysselsätta sig med det politiska lifvet och de allmänna sociala företeelserna, allenastyrelsens och embetsmannamachineriets verkningar, med det förtryck, utpressningar, hyckleri och all slags demoralisation, som är oskiljaktig från all exvåldsmakt och från pressens deraf följande ofrihet. En annan anblick kan svårligen det ryska samhället erbjuda åt den resande från vestern. Men detta samhällsskick utesluter lyckligtvis icke all mensklig känsla och mensklig dygd från det inre af den enskilda familjen, vare sig högre eller lägre, ja icke en gång från de kejserliga gemaken. Muschikens torftiga och osnygga hem bevarar ännu, utan tvifvel mången enkel patriarkalisk dygd, och högsinnad uppoffring för andra är äfven bland de högre klasserna, särdeles deras qvinliga medlemmer, visst ingen sä!llsynthet. Men om det instinktartade ädelmodet, den uppoffrande äkterskapliga eller barnsliga kärleken stundom framkallas af de. fulkomliga rätts!öshet, det godtycklighetens inskridande, som i alla ögonblick lik ett bemskt öde sväfvar öfver hvarje rysk undersåtes enskilda lif, isynnerhet om hans samhällsställning ej är alldeles obemärkt, så är å andra sidan äfven frestelsen så mycket större att förråda de heligaste blodsband, när makten på en gång lockar med sitt guld och hotar med: sina bödelsredskap. Vi talade nyss om instinkter; detta är den enda form för dygden som är möjlig i ett samhälle der en personlig vilja är den enda lagen, der genom frånvaron af en allmän opinion icke heller innes något sedligt medvetande, utan samchineriet vid slussarne äro af engelsk tillverkning. Öfverste Upton, som uppgjort ritningarne ili denna storartade dock-anläggnins, är en lev af den store Telford, och dessa docsor lända honom till lika mycken heder,