Aftonbladet – 2 oktober 1854, sida 2

— Det visar sig allt mer och mer att vår länge sedan yttrade mening om finansministerns åtgärder vid den vigtiga reformen : Decimalsystemets tillämpning på rikets mynt,, icke afsett sakens bästa utan endast tillkommit emedan hr finansministern insåg, att något svar måste afgifvas på Rikets Ständers skrifvelse af den 28 Augusti 1851. Något hvar erinrar sig att den kongl. propositionen i detta ämne var i det närmaste en simpel afskrift af den, som af 1847—48 års stänier förkastades, och, utan de väsentliga förbättringar hvilka bankoutskottet vidtagit, hade hela frågan äfven nu förfallit. Bland dessa förändringar var den vigtigaste att, ,myntoch räkneenheten, skulle hädanefter blifva densamma. Utskottet, borgareoch bondestånden ansågo att efter man nu vidtog en förändring uti myntväsendet borde man lika så gerna på en gäng gå ifrån 3 olika enheter till en enda, som att jemkningsvis först blott utesluta en af de tre enheterna eller bankoräkningen. Detta har icke behagat hr finansministern, som, angelägen att föreviga minnet om vår realisation, hvilken på det hela är ett annat namn på en riksbankens bankrutt, uppträdde emot den föreslagna enkelheten, och sedan inbjudningar för att förmå något af de två ofvannämnde stånden att antaga särskild myntech särskild räkneenhet misslyckats, hafva nu ridd. och adeln samt presteståndet haft den artigheten att afslå voteringspropositionen i denna del, hvadan frågan förfallit och hr finansministern torde hafva all anledning hoppas, att oegentligheten kommer att qvarstå i hans tid. Sedan denna fråga är från förstärkt banko utskott undanröjd, återstår dock tvenne andra af stor vigt att redan i morgon handlägga. Den första angår huruvida de nya tioörestyckena skola blifva 12-lödiga eller 8-lödiga. Vid första påseendet synes denna fråga endast gälla huruvida sjelfva myntstycket komon.er att blifva en hårsmån tjockare eller tunnare. Men i sjelfva verket är denna fråga af stor financiel betydelse. Skillnaden är nemligen den, att de tolflödiga styckena innebära ett deras pålydelse motsvarande silfvervärde, då deremot de åttalödiga äro rent af skiljemynt eller mynttecken. Vill man göra sig ett begrepp om följderna af tillåtelsen för myntverket, att prägla och i rörelsen utprångla underhaltigt mynt, så skall man taga kännedom om huru denna rättighet inom sednaste årtionde blifvit af kongl. myntverket begagnad. Redan vid senaste riksdag väcktes fråga om hvem det kunde åligga, att slutligen infria de fyra skillingar bankostycken af koppar, hvilka genom myntverket sattes i rörelse och för hvilka, om riksbanken skulle kännas skyldig honorera denna myntverkets skuld, en förlust af cirka 179,000 rdr bko var att påräkna, såsom utgörande skillnaden emellan prögelvärdet och kopparvärdet uti redan 1851 gängse kopparskiljemynt. Det måste erkännas att förändrade förhållanden inom myntverket göra saken mindre ögonskenligt farlig nu än förr, men dä man ividtager en förändring af denna art, är det i alla fall välbetänkt, att förekomma ända till möjligheten af missbruk, hvilket lättast sker genom godkännande af bankoutskottets förslag, understödt af borgareoch bondestånden, att allt silfvermynt skall hafva samma lödighet och följaktligen inga mynttecken af åttalödigt silfver nu eller framdeles tillstädjar. : Den andra frågan gäller utmyntning af halfören. Får man slikt mynt i rörelsen, så får man det äfven i bokföringen och uti skatteväsendet. Men det är ju enkelhet man vill vinna genom tiotalsräkningens införande och hela förändring i öfrigt. Detta halföre hör således ej till systemet och att såsom någon yttrat, för den fattiges nytta och behof prägla ett mynt af så ringa värde, att ingenting der