Aftonbladet – 30 september 1854, sida 3

som gick och gälde som en trosartikel i Co kxetown, fanns der äfven en annan fiktion, som ej var mindre populär. Den antog fornen af en hotelse. Hvar gång en Coketow. nare ansåg sig tyranniskt -behandlad — de vill säga när han ej helt och hållet lemnade: i fred, och det föreslogs att man borde ställs honom till ansvar för följderna af några hans handlingar — kunde man vara viss att fö böra honom utstöta den förfärliga hotelsen. att han förr ville kasta all sin egendom : Atlantiska hafvet. Detta hade mer än en sång så när skrämt lifvet ur inrikesministern. Det oaktadt voro Coketownarne sådana pa: trioter, att de ännu aldrig kastat sinegendem i Atlantiska hafvet, utan tvertom haft det idelmodet att taga synnerligt väl vara på den... Och der var den nu itöcknet der borta, och den tillväxte och förökade sig. Gatorna voro denna sommardag heta och dammiga, och solen sken så klar att den till och med genomträngde . den tunga: dimman som låg utbredd öfver Coketown och man omöjligt kunde uthärda att se på dem. Mashinister uppdykte ur underjordiska dörröppaingar upp 1 fabriksgårdarne och satte sig på rappan och afvisan, medan de torkade sina sotiga ansigten och betraktade kolhögarne. Hela staden tycktes koka i olja. Öfverallt var en qväfvande lukt af het olja. Ångmachinerna glänste deraf, arbetarnes kläder voro nedsölade deraf, fabriksbyggnaderna svettades olja i alla sina många våningar. Luften i !essa fee-palatser liknade samumvinden, och ieras af hetta försmäktande invånare släpade sig utmattade fram genomöknen. Men ingen emperatur gjorde de fåniga elefanterna mera täniga eller mera förnuftiga. Deras ledsamma hufvuden gingo upp och ned i samma enforniga takt, antingen vädret var kallt eller varmt, vått eller torrt, vackert eller fult. Den