Aftonbladet – 28 september 1854, sida 2

idden af hans vetenskapliga djup, hela prak-J: en af hans instrumentationskonst. Öfver-: ufvud utgöra dessa konserter en särskild : nusikgren, bildande ett medium mellan ymfonien ogh den obligata ensemblen. Man inner bland de 12 stora Mozartska pianokonerterna (inalles äro de 23) den rikaste mångald i stilen: sålunda äro några hållna i paetisk, andra i heroisk, i elegisk, i naiv stil, ned deremot svarande olikhet i tekniskt arvete och instrumentationsplan. Liksom Haydn ir oöfverträffad i den af honom skapade violinqvartetten, så är det Mozart ock i pianokonserten, som egentligen ock är hans skapelse. Exekutionen af denna musik fordrar artister — hvad man i högre mening kallar så — och som dessa äro sällsynta nog, så får man endast sällan höra dessa kompositioner. Redan det första korta solot i D-mollkonserten är tillräckligt, för att utvisa om exekutö en är artist eller en vanlig virtuosmusikant. Hr la Cinna hade sålunda för sig uppställt ett ganska svårt problem, och det sätt hvarpå han sökte lösa det vittnade lika mycket om samvetsgrannt studium, som om musikalisk känsla. Allegrosatserna spelades med eld och styrka; romanzan med ett ganska fint uttryck; en något lugnare hållning i finalet hade man ännu kunnat önska. Sistnämnde sats väckte ovanlig sensation, och det hela gjorde furore samt föranledde hr Cinnas framropande. Af de båda kadenserna, som lära vara af hr Cinnas eget arbete, är den första ganska lyckad; den sednare åter behöfver omarbetning vid åtskilliga ställen. Säkert skulle mången musikvän önska att ännu en gång före hr Cinnas afresa få höra deana komposition, t. ex. vid någon representation på kongl. teatern, der orkester kan erhållas. Webers konsertstycke, hr C:s inträdesnummer, förer oss på ett annat fält, det fantastiskt-romantiska. Vid första anblicken frestas man att anse det för fragmentariskt, och först småningom upptäcker man de fina trådarne, som så dramatiskt sammanfläta dess hufvudmomenter — hvilka dock saknas hos den mängd efterbildningar det framkallat. Sedan efter den sorgsna larghetton, den vilda allegron, fagotten inträdt med sitt klagande recitativ, huru öfverraskas man ej af de friska marschtonerna, som i början likasom på afståad angifvas pianissimo af klarinetterna! Man tycker sig se vapen hemlighetsfullt framskymta mellan träden i den mörka skogen, men snart har det krigiska jublet under ett stindigt stigande nått sin höjd, och uti den sista satsen upplöser sig allt i ljus och glädje. Man blir dervid till mods som då man läser en forntysk folksaga, berättad af Tieck eller Musäus, och måhända har någon dylik föresväfvat Friskyttens författare vid konceptionen af detta verk. Här är pianot något mera än ett blott larmverktyg: då man hör dess parti tycker man sig se en dramatisk person, hjeltinnan i stycket — och likväl är konsertisten ihågkommen med allt hvad som erordrag för att ställa hans talang i en fördelaktig dager. Men Weber var ock ej allenast musikus, utan äfven en skald, som alltid lade poetisk betydelse i sina toner. Andan i kompositionen gick ej förlorad i hr Cinnas föredrag. Hans varma uttryck i larghetton, hans raska eld i finalet (som dock kunnat vidtåla något mera rytmiskt lugn) förfelade ej ett lifligt intryck på åböraren. Marschen togs nog fort, hvilket emellertid ej berodde af solisten. Ett nummer af högt intresse var Beethovens stora. Sonata concertante (A dur) för piano och violin. Man känner denna märkvärdiga tonbyggnad, lifvad utaf en anda af den djerfvaste romantik — knappt förmår blicken följa de skiftande taflorna, som upprullas i det dystra, patetiska allegrot, det ljuft svärmande andantet, det nyckfulla, humoristiska finalet. Hrr La Cinna och dAubert utförde det ganska svåra verket med utmärkt förtjenst; särskild sensation väckte den sistnämnde genom sin solo-variation i andantet. Dessutom gaf hr C. en fantasi af egen komposition, som hade den förtjensten att ej vara lång, och var grundad på en originel ungersk nationalmelodi. Ouvertyrerna till Hebriderna af Mendelssohn och till Coriolan af Beethoven — hvarje i sin art ett mästerverk — började konsertens afdelningar och utfördes med mycken förtjenst, hvilket i allmänhet kan sägas om orkesterns spel denna afton. ÖSTERSJÖN. Till Morn. Herald skrifves från ÖsterI 0 Masg so ffa Mamman da Inta