Aftonbladet – 27 september 1854, sida 3

Man kan svårligen antaga, att dessa menniskor fordom hafva emigrerat från Tartariets eller Tibets öknar. Deras reguliera drag, derag vackra växt, språket som de tala, visa ofelbart mycken likhet med vesterns folk och särskildt med italienarne. Sålunda märker man i deras språk ord, sådana som dessa: tas (kopp), camera (kammare), mangia (äta). Tartarerna på slätterna i norr äro ett herdefolk, förande ett verksamt lif, hvars sysselsättningar hafva någon likhet med deras förfäders irrande vanor. De äro enkla och gästfria, ehuru till det yttre något råa och vilda. De som bo på södra sidan äro makliga, utan verksamhet, utan liflighet. De finna det vara onödigt att göra annat än samla de produkter de erhålla af sin bördiga jord och sitt frikostiga klimat. Med det genuesiska blodet, som rinner i deras ådror, besitta de italienarnes klipskhet, dold under en förfining och artighet i maneren, som förgäfves skulle sökas hos den ryska landtmannen eller den vilde Nogay. I Bonyock-Yankoi, der man med mycken naiv godhet sörjde för alla våra behof, vägrade sedan värden bestämdt att mottaga någon betalning. I Baidar blefvo vi öfverhopade med artighetsbevis, som man se