Aftonbladet – 23 september 1854, sida 2

Tra SErigloraände makterna velat Ultoga 055 Nnagvondt, jafva vära rustningar ej varit af den natur, att de leraf låtit afskräcka sig. Talaren instämde i öfrigt ned den ledamot, som funnit det ganska betecknande tt propositionen blifvit framburen af den statsrådsedamot, för hvilken borgareståndet visat sig ega så inga sympatier. Dennes personliga karakter må vara mn så aktningsvärd, hans statsmannaegenskaper hafva isat sig sädana, att de ej ens under vanliga förhålanden, ännu mindre under brydsamma omständigheer, motsvara hvad landet af en konungens rådgifvare ar rätt att vänta. Det skulle vara inkonseqvent af vorgareständet att gifva ett så eklatant förtroendeotum ät den man, mot hvilken ständet sä högt utalat sitt misstroende. Hvad man känner om anrändningen af det förra kreditivet uppmuntrar desstom ej att bevilja mer. Skulle krig utbryta, så innes stora kreditivet att tillgå, och dessförutan skola tänderna då sammankallas. Af hvad hr Billström yttrat kan man sluta, att nägra sådana upplysningar 2) blifvit hemliga utskottet bibragta, att de funnit sig ranlåtne understödja propositionen. Önskande sluten talaren, att statsutskottet måtte söka förskaffa sig alla de upplysningar, som kunna tjena ständerna ill ledning vid det slutliga afgörandet. Hr Hagman instämde. Hr Wedberg hade, då han begärde ordet, ämnat rädja till bemliga utskottets ledamöter, men då han leri blifvit förekommen af andra talare och nu hört en af nämnde utskotts ledamöter, hade han ingenting inpat att göra än att tänka på och öfverväga saken ill dess den förekommer i utskottet. Hr Falhem hyste betänkligheter vid att bevilja den begärda förhöjningen, enär han hvarken i propositio nen eller det bifogade statsrådsprotokollet fann den edning för sitt omdöme som han skulle önskat. Han uppmanade emellertid statsutskottet att noga pröfva och skärskåda frägan. Hr Almgren yttrade, det ingen är bättre än konunsen i tillfälle att tillse hvad som behöfves för rikets sjelfständighet. Om det nu begärda kreditivet ej beviljas, sä hafva vi troligen snart att motse en urtima riksdag. Han fann med ledspad att representanten för Göteborg i debatten inblandat personligheter, och han erinrade, i afseende på beslutet i dechargefrågan, att meningarne inom ständet varit delade, samt förklarade, i hvad angick det förra kreditivet, att detsamma blifvit användt på grundlagsenligt sätt. Hr Gezelius instämde med hr Palander och var i öfrigt af den tanka att man ej borde diskutera fräsan, emedan riksdagen lede till sitt slut och så många vigtiga saker låge på bordet. Hr Schwan (ledamot af hemliga utskottet) ansåg äfven hvad som nu yttrades, vare sig för eller emot, föga böra inverka på statsutskottet, som hade att sjelft söka skaffa sig alla nödiga upplysningar. Den redovisning man önskat för det förut beviljade kreditivet hade sä mycket mindre nu kunnat afgifvas, som tal. trodde sig veta att ej hälften deraf ännu blifvit användt, och det använda till största delen ätgått till uppköp af materiel, hvarå räkningar ej ingått. Emellertid förmodade han, att ett öfverskott kommer att ega rum, hvarför landet bör vara så mycket tacksammare, som all materiel för flottan stigit betydligt öfver beräknade priser. Nägon anledning till obenägenhet mot den förevarande propositicnen kunde tal. ej finna uti den omständigheten att den blifvit framburen af en rådgifvare, för hvilken borgareoch bondestånden förklarat sig sakna förtroende; ty man måäste äfven respektera andras äsigter. Ifrågavarande statsrädsledamot hade erhällit två ständs decharge, och således hafva två ständ stadnat mot två, hvadan klandret förfallit. Ehuru det förvånade talaren att statsråden såsom enskilda personer kunnat uppbära utrycken af en sädan missaktning som den för hvilken de varit föremål, så fann han dock icke af borgareoch bondeståndens beslut ovilkorligen böra följa, att konungen bordt dem från rädsbordet aflägsna. Han hemställde till ståndet huruvida, om adel och prester ogillat ett statsräds handlingar, hvilket egt de tvenne andra ståndens förtroende, man äfven då skulle ansett uvess entledigande deraf ha bordt föranledas? Hvad nu anginge talarens ställning säsom ledamot af hemliga utskottet, erinrade han att vid föregående tillfällen då utskottet varit tillsammans, hade dess ledamöter fätt tillstånd att göra sina ständskamrater åtskilliga meddelanden. Denna gång hade ett motsatt förbållande blifvit dem anbefaldt. Talarens position var således ganska kinkig, och han fann sig föranlåten endast tala om händelser, : hvilka utifrån kommit till hans kunskap. Han förklarade alltså, att enligt hans äsigt var neutraliteten den enda rätta politik värt land hittills haft att följa. Kunde vi vara lyckliga nog att äfven framdeles bevara den, så vore detta mer än talaren vågade hoppas. Men skall det vara något bevändt med neutraliteten, skall den vara sådan att värt svärd väger nägot i den vägskål hvari det skulle kunna läggas. Tal. förordade alltså bifall till propositionen, och ville han gifva skäl för detta sitt votum, äfven med risk att bryta med dem, hvilkas åsigter han hittills delat. Vi veta, fullföljde han, att om ej de tre skandinaviska rikena deliaga i striden, så blir för de vestra makterna ingenting att vinna... Den formidabla flotta hvilken i sommar vistats i Östersjön bär vittne derom. Den har måst inskränka sig till blokader och har ingenting kunnat nträtta med undantag af förstöringen af de fäåstningsverk, hvilka tal. beklagade att de nägonsin kunnat oppstå så nära inpå vär hufvudstad. Skulle nu de båda makterna misslyckas i det andra haf, hvarest striden föres, företer sig möjligheten af en splittring dem emellan, och då är enhvar i Europa lemnad att försvara sig sjeif. Det är naturligt att Ryssland, som efter att i mänga år ha fullföljt sina afsigter på diplomatisk väg, plötsligen slagit om och gripit till väldets, det är naturligt att denna makt skall nära ett bittert hat mot alla dem som ej delat dess äsigter, och härutinnan torde den lika anse dem som varit emot som dem som icke varit med densamma. Äfven vi kunna förmoda oss vara föremål för detta bat och vi mäste tänka oss möjligheten att vi blifva lemnade åt oss sjelfva att afvärja dess yttringar. Mau kan föreställa sig att de tvenne vestra makterna skiljas åt. I det ena landet finnes ej det represen tativa system som utgör en borgen för att folkviljan kan göra sig gällande; allt hänger på en enda mans lif, och om denne faller ifrån, vet ingen dödlig hvad som kan inträfta. Huru obehagligt det än vore att yttra sig öfver politiska ämnen då man ej får yppa annat än hvad man på offentlighetens väg inhemtat, hade talaren dock icke kunnat underlåta att framlägga dessa sina tankar om Sverges politiska ställning och ville han nu, såsom ledamot af hemliga utskottet, förklara, att han ansåg nyttigt, klokt och fosterländskt att bevilja det äskade kreditivet. Inträffar krig vore väl sannt att ständerna skola sammankallas, men in nan kriget utbryter, måste man vara beredd att föra det. Hr Stolpe förklarade hvad hr Schwan yttrat vara liksom taget ur hans eget hufvud, endast att tankarae voro bättre, varmare uttryckta än han skulle förmätt göra det. Han instämde alltså med denne talare och ville endast till besvarande upptaga nägra af de från motsidan frarställda anmärkningarne. Han ville säledes erinra, att medels användande här kontrolleras strängare än nägonstädes. Hvad beträffade Norges bidrag, så åligger det Norges representanter att försvara Norge, Sverges att försvara Sverge,! och vi finge icke förbise att vi ligga närmare den stora skädeplatsen för händelserna. Hvad anginge den konseqvens om bvilken en ledamot ordat, så hemställde tal. huruvida man för konseqvensens skull ville afslå, äfven om kreditivet vore nödvändigt? Hr Ekenman erinrade att man i nu förevarande fråga mindre hade att afse närvarande förhållanden. Medlen voro begärda för eventualiteter och för den händelse att truppsammandragningar blifva af nöden. Man borde vidare ihogkomma, att medlen skola disponeras af krigs och sjöministrarne, mot hvilka nå gra anmärkningar ej blifvit inom stöndet framställda. Trodde i öfrigt att majoriten inom ståndet ej hade något anspråk på att dess åsigt om rådgifvarne skulle vinna nägot afseende. Talaren ämnade rösta för kreditivet. Er Henschen ville, med anledning af de anmärkpingar som framställts emot frågans disknterande för mm AA RE Fn