Aftonbladet – 22 september 1854, sida 2

Stefan slet sig lös från sin stol. Vakar eller drömmer jag, Rachael, i denna förfärliga natt 2 Var bara lugn, Stefan. Jag har sjelf sofvit. Klockan är snart tre. Tyst, jag hör henne slå.n Blåsten bar tornurets slag till fönstret. De lyssnade, och klockan slog tre. Stefan såg på henne och märkte hur blek hon var, oordningen i hennes hår och de röda spåren af fingrarne på hennes panna och öfvertygade sig om att hans syn och hörsel varit vakna. Ännu hade hon ju bägaren i handen. Jag trodde nog att hon skulle vara omkring tre,, sade hon, i det hon lugnt hällde bägarens innehåll ut i fatet och doppade linnelappen deri som förut. Jag är glad att jag stannade qvar; det är gjordt nu, sedan jag pålagt det här omslaget. Se så! Nu är hon lugn igen. De få dropparne i fatet slår jag ut, ty det är farliga saker att hafva stående, om det är än aldrig så litet.o Med dessa ord tömde hon fatet i askan i spiseln och slog flaskan i bitar mot stenhällen. Nu hade hon blott att svepa in sig i sin schal förr än hon gick uti blåsten och regnet. Får jag inte följa dig, Rachael ? Nej, Stefan, om en minut kan jag ju vara hemma.n Är du inte rädd,, sade han med nästan nviskande stämma, i det de gingo mot dörren, att låta mig vara ensam med henne ? Då hon såg på honom och sade Stefan! kastade han sig på knä för henne på den eländiga trappan och tryckte en flik af hennes schal till sina läppar. Du är en engel. Gud välsigne dig, Gud välsigne digl Jag är, som jag sagt dig, din stackars väninna, Stefan. Englarne äro icke som jag. Emellan dem och en arbetarqvinna, full