Aftonbladet – 20 september 1854, sida 2

fördelaktigt och utmärkte framsteg, samt vände sig vill gagn den deraf härflytande erfarenheten och lärdomen. Så började man afven hos oss att taga efter hvad man så grundadt mäste gilla, och föreningar uppstodo, i många riktniogar, och dessa föreningar sutto ej tysia och stilla, utan visade snart sin tillvaro senom att offentligen förete resultaterna af sin framåtgående verksamhet. Bland de sällskaper, hvilka i sednare tider inom svårt land i deta hänseende uppstätt, är ock Svenska Trädgärdsföreningen; och ehuru här ingalunda är platsen att uppdraga nägot slags historik öfver dess verksamhet i allmänhet, torde det dock ej vara utan sitt egna intresse att i minnet äterkalla, huru landet och den befunno sig när den är 1833 anställde sin första exposition af trädgårdsalster. Dä sammanförde man hvad trädgårdarne inom och i närheten af Stock holm hade att uppvisa såsom föremål för eller produkt af hortikuituren i vårt land, innan denna förening hunnit åstadkomma nägon förändring i de gamla edvanorna eller den då varande smaken. Nu — efter 21 ärs förlopp — har den ock anordnat en utställning af hvad våra blomstersamlingar och fruktodlingar hafva att fägna med, sedan denna förening i 22 år spridt häg för och lärdomar i ett bättre skötande af bädadera. Och säkert skall jemförelsen mellan detta förr och detta nu lemna glädjande bidrag till den sanningen, att hvad som är godt växer och utbildas, om det ck gär lingsamt. På den tiden — vi mena när trädgårdsföreningen anställde sin första exposition — kände man föga till annat än bvad man redan i en läng följd af är vant sig att fördraga. Rabatterna i trädgårdarne buro blommor, som man der ärft från nästan urminnes tider och nöjd odlat i mansäldrar; en fönsterträdgärd kände man knappast till, om vi undantaga en sådan af feta balsaminer och några doftande, torftiga Pelargonier samt ea och annan smäväxt Rosa eller oansenlig Reseda, för att icke erinra om, huru man här och der bestod sig med en Hortensia eller ett par nejlikor. Glasoch varmhus såg man säsom kuriositeter endast på något af aristokratiens förnämsta herresäten — och att sjelf konstfullt framalstra nyare eller vackrare alster var nägot alldeles obekant. Och se vi till köksträdgården, buru små voro ej grönsakerna, huru armodsfulla rotfrukterna, huru jemförelsevis magert allt hvad den frambragte. Och nu — hvilken förändring till ett bättre, hvilken utveckling lika mycket inifrån som utifrån, hvilken mångfald af det sköna, hvilken rikedom på det nyttiga! Hellre än att i allmänna ordalag antyda hvad som ästadkommits under dessa tvenne decennier, skola vi lemna en redogörelse för hvad man framlagt på trädgärdsföreningens sednaste exposition. Den som erinrar sig förra tider och hvad man då kunde få se af trädgårdsalster, och dermed jemförer hvad nu här var att skåda, skall i detta betraktande finna en ny anledning att prisa vära föreningar och offentligheten af deras verksamhet. Trädde man inom samlingslokalen, befann man sig på alla sidor omgifven af en grönskande mur af hög resta buskar, bland hvilkas gröna löfverk här och der nägra täcka blommor framstucko, och i öppningarne emellan hvilka större blomstersamlingar framglänste med alla sina ståtliga färger och sina tjusande former. Längst upp i fonden presenterade sig Nyholländarne med sina härda, saftlösa men glänsande blad, och bland dem några framskjutande Nerier, Spartier och Balsaminer. På venstra sidan af salen befunno sig 4 stora blomsterbord, alla omgifna eller till hälften gömda af vanligare dekorationsväxter från föreningens egna samlingar. Det första bordet uppbar en större samling afskurna Dabhlie-blommor, alla benämnda och företeende denna yppiga fullhet och strälande färgglans, hvarföre dessa blommor äro så omtyckta och berömda. Derjemte hade man framlagt åtskilliga frukter, ocksä från föreningens trädgärd, såsom äpplen, päron, stora vindrufvor och sviskonplommon. En burk, innehällande syltad växtmärg tycktes ock falla i ledamöternas smak. Och bakom denna förening af höstens prydnad och heder säg man en samling höga krukväxter, såsom Justicia caraea, Psoralea pinnatifida, Asclepias curassaoica, Erica simpliciflora (särdeles rikblommig), Escallonia, Linum qvadrifolium och Fabiana -— alla vackra prof på hvad föreningens egna odliogar vid denna tid innefatta. Det andra bordet uppbar blomsterskatter från de utmärkta växthusen vid Lido, dit man bör begifva sig för att i Sverige se, huru det lyckats hr Knight att öfverföra den engelska smaken och den engelska konsten. Såsom nya växter bemärkte man här den utomordentligt praktfulla Clerodendrum Kempfexi, prunkande med sin stora scharlakansröda blomsterspira, den af stora, gula blommor stätliga Allamanda nercifolia, den blå äkta Brovallia elata, den af sina sköna blad besynnerliga Mussenda frondesa, samt de sedan något längre tid tillbaka kända, men ej mindre sköna Torenia asiatica, Vinca rosea och Veronica Andersoni. Denna samling hade ock rättvist blifvit tillerkänd första priset. På det tredje bordet hade man tillfälle att fägna sig vid åsynen af de väl gamla men dock alltid så kära, alltid så ömt värdade rosorna. 5 särskilda hvitsorter (bengalensis, borbonica, Thea m. fl.) hade här blifvit. uppställde af hr Wennström, och anslöto sig värdigt till hvad man alltid förut blifvit van att se -från denne hlomsterodlares anläggningar. Närmast härintill såg man en större af 13 slag bestående samling höstrosor. Vi behöfva blott säga, att äfven de voro från Lido för att antyda huru sköna de alla voro, huru välodlade och huru förtjente af det dem tillerkända andra priset. Med rättvis utmärkelse uppmärksammade herrar prisdomare och säkerligen äfven hvarje närvarande ledamot eller besökande en yppigt rikblommig och synnerligen välluktande Polyanthes tuberosus samt en Scunhia alba, båda från hr Öhman, hvilka befunno sig i rosornas närhet, men ändå ej af dem fördunklades. Det sista bordet på denna sida hade intagits af 6 styeken ovanligt stora Ananas från hr Kullman på Finspong, hvilka ock tillerkändes första priset, och med trygghet kunde täfla med hvad man af det slaget äfven i utlandet får se mest berömmas och högst betalas. På motsatta sidan af salen hade man ock på fyra bord många dyrbara föremål att betrakta och beundra. Hr Tjäder på Charlottenburg hade exponerat en stor samling afplockade Penseblommor, hvilka tvifvelsutan hörde till expositionens bästa märkligheter, men hvilka, säsom icke upptagna till täflingsföremål i programmet, ej nu kunde prisbelönas. Deremot lemnades andra priset ät en mångfald af Dahlie-blommor, äfven från hr Tjäder, hvilka genom sina noggranna bestämningar och genom sina vackra färgnuancer rättvisade denna utmärkelse. Invid dessa båda blomsterlädor stodo åtskilliga vackra krukväxter såsom en Veronica solicifolia, en nu blommande Gesneria sebrina och en skiftande Inyraticus. Närmast härintill hade man nägra lysande prof på de berömda växtskatterna vid Rosendal. En ovanligt rik samling åf engelska stockrosor, uppdragne af frön, lemnade klarliga bevis på naturens oändliga förmåga att gestalta det sköna i många former. Också befunnos dessa med särskildt beröm omnämnda i prisdomarnes protokoll. Men frodiga i hela sin växtkraft och fägring stodo härinvid Dichorisandra ovalifolia, Dipladenia crassinoda, samt flera Erice såsom E. triceps, blanda, mammota, vestita purpurea, echi flora coccinea och verticillata major. Dessa alla hade hemburit sin odlare dir. Aspman det andra priset, som ocksä tilldelades några synnerligt stora drufklasar från samma ställe, hvilka i förening med Nectariner och en melon (Noir des Carmes) ådagalade, huru vid de kungliga växtanstalterna deras nitiska föreståndare ej glömma det nyttiga för det sköna. Säsom egna märkligheter hade hr Aspman ock derinvid ställt ett par gigantiska exemplar af Sockerröret och Riset — hvartill motstyeken svårligen kunna finnas ens i deras egna hemländer.