Aftonbladet – 19 september 1854, sida 2

Han hade sutit vid sin väf en god half timma och tänkt på den gamla qvinnan, då han vid en rättning af något som kommit i olag på väfven kom att kasta blicken ut genom fönstret i sitt hörn och såg henne, hänsjunken i beundran, ännu ständigt stå och se upp till byggnaden. Utan att bry sig om regnet, röken eller sina två långa resor, stirrade hon på den, som om de tunga stönanden, som utgingo från dess många våningar, vore för henne den präktigaste musik. Slutligen gick hon sin väg och dagen med henne, och gaslågorna blossade upp igen, och extratåget rusade åstad öfver viadukten tätt förbi fcepalatset, men nästan utan att höras för machinernas knakande och brakande och surrande. Långt dessförinnan hade hans tankar vändt tillbaka till den ödsliga kammaren ofvanpå den lilla boden och till den förnedrade varelse, som låg så tungt på sängen men ännu tyngre på hans hjerta. Machineriet saktade sin fart, dess slag blefvo allt svagare och svagare, liksom en döendes puls, och stannade slutligen. Äter ljöd klockan; ljusskimret och hettan försvunno; fabriksbyggnaderna framstodo som dystra spöken i den mörka, fuktiga natten; deras höga skorstenar reste sig upp i luften, som ville de kappas med tornet i Babel. Väl var det icke längre sedan än gårdagens afton han talat med Rachael och gått ett litet stycke med henne, men nu hade han blifvit hemsökt af denna nya olycka, i hvilken ingen annan kunde skänka honom ett ögonblicks tröst, och såväl derför som emedan han visste att han behöfde en förmildring af sin harm som ingen annan stämma än henneg kunde åstadkomma, kände han att han kunde våga åsidosätta hvad han så ofta sagt; att ban kunde invänta henne. Han Väntade, men hon hade undvikit att träffa honom,